Eva Hart 1905-1996.

"För en sjuåring var det omöjligt att vara nått annat än skräckslagen. Jag var så rädd. Inte bara när jag var sju, utan många år efteråt."
- 112 kb

"Min mor var helt olik sig på alla sätt. Min far frågade vad hon var rädd för. Jag vet inte sa hon, men jag tänker gå till sängs på det här fartyget. Jag sover på dagarna och sitter uppe på nätterna och det gjorde hon. Hon satt vaken och påklädd när katastrofen inträffade. Hon kände en stöt som när ett tåg rycker till. Hon förstod direkt att det var här hon hade fruktat."
- 320 kb

"Han satte på henne en tjock rock utan att säga ett ord. Han gick ut ur hytten och tog hissen till båtdäck. Om vi inte hade gjort det i tid så hade jag nog inte suttit här nu och pratat med dig. Det var ett myller av folk, det var inte så sent, bara midnatt. Han ställde oss vid en livbåt. De fanns på andraklass-däck. Han sa åt min mor att stanna där. Det var kallt, jag var insvept i en filt. De sjösatte båtarna och min far hjälpte till. Han visste mycket om havet. Han satte mig i en båt och sa åt mig att vara en snäll flicka. Jag trodde att han skulle följa efter, men sen insåg jag att han inte skulle komma. Vi såg honom aldrig mer."
- 238 kb