Titanics Ångpannor

The Scotch Boiler av gästskribenten Ciobanu Antony

Det finns två sätt att designa en ångpanna. Ett sätt är att föra vatten i rör genom de varma gaserna från elden. Vattnet värms då det förs genom rören. Så funkar en så kallad ”water-tube boiler”. Det andra sättet är att göra precis tvärtom; Fylla ångpannan med vatten och föra de varma avgaserna genom vattnet och vidare ut till ”rökboxen” via en serie eldrör. Denna sortens ångpanna kallas för en ”fire-tube boiler” och är den vanligaste ångpannan på fartyg. ”The Scotch Marine Boiler” är den typen av ångpannor som användes på Titanic.


Titanics ångpannor
Titanics ångpannor.

Bilden nedanför förklarar lite mer i detalj hur Titanics ångpannor fungerade. Tre stycken runda, korrugerade rör vid botten av varje ångpanna är eldstäder. Det var där kolen brann. Ångpannorna på bilden är inte fullgjorda. När de sedan hade monterats i pannrummen, monterades eldstadsdörrar, tryckmätare, och ”rökboxar” till rökupptagen.

Eldstäderna var uppdelade i två stycken delar, en övre del och en undre del. Detta betyder även att det fanns två stycken individuella dörrar, en för den övre delen, och en för den undre delen. I den övre delen skyfflade man in kolen på järnstänger som gick genom hela eldstaden. De gjorde så att bara askan föll ned i den undre delen (askgropen) och kolen stannade kvar i den övre delen.


Titanics ångpannor


Som bilden visar gick de varma gaserna från förbränningskammaren och bakdelen av eldstaden ut till framsidan av ångpannan genom en serie rör (eldrör). I det översta fotografiet syns de öppna ändarna av dessa rör. När pannorna monterats i pannrummen förlängdes ”rökupptagets” armar ned och framför pannorna. De kopplades sedan till framsidan av pannorna. Detta kallades en ”rökbox”. På det sättet gick avgaserna från eldrören på framsidan av pannan och ut genom skorstenen.


Titanics ångpannor

Bilden ovanför visar ”rökupptaget” för en av skorstenarna, alla de armarna skulle senare kopplas till de individuella pannornas framsida. Det var förstås, många andra saker som måste kopplas till pannan. Alla pannor krävde en non-stop vattentillförsel för att försäkra att vattennivån höll sig över eldrören hela tiden. (En panna som hade blivit körd med för lite vatten, fick inte användas förrän en grundlig inspektion hade utförs av pannan). Det fanns också ångrör till maskinrummet, ångtrycks-mätare och säkerhetsventiler.

Ångpannan i den första ritade bilden var enkel-ändad vilket betyder att den endast hade eldstadsdörrar på ena sidan. Endast fem av Titanics ångpannor var enkel-ändade. Det var dessa som var vända med framsidan bakåt i pannrummet. Alla andra var dubbel-ändade. En dubbel-ändad panna (understående bild) ser ut som två enkel-ändade pannor med avkapade baksidor ihopsatta rygg mot rygg. Eldstäderna möts i mitten och delar en enda förbränningskammare genom vilken avgaserna passerar innan de passerar eldrören och ut genom framsidan. Den dubbel-ändade ångpannan har två framsidor istället för en baksida. Alla pannrum förutom Nr. 1 hade dubbel-ändade pannor. Pannorna stod i en rad över rummet med ändarna mot fören och aktern mitt emot kolbunkrarna som separerade pannrummen från varandra (se ritningen nedan).


Titanics ångpannor
Titanics ångpannor

Besättningsmännen som arbetade i pannrummen och deras intilliggande kolbunkrar kallades för ”The Black Gang av besättningen.” ”The Black Gang” blev en bestående term som höll ända in i dieseleran. Termen ”stoker” och ”fireman” är två olika titlar för en och samma person, men termen ”fireman” är nästan exklusiv till sjöss. Männen som utförde dessa arbeten vid landbaserade ångkraftverk, pannrummen i fabriker, pannrummen i affärsbyggnader, stora Hotel, osv. kallades generellt ”stokers”.

Att vara en eldare var ett svårt jobb i sig och var mycket mer än att bara skyffla kol. Att underhålla eldarna i koleldade ångpannor krävde mer skicklighet än de flesta lekmän då och nu skulle ha gett beröm för. Eldarna höll inte bara ett öga på elden från eldstadsdörrarna utan också genom askgropsdörrarna. Mörka skuggor under eldstängerna angav att det fanns ”clinkers” vilket var hårda, smälta kolklumpar eller obrännbara mineraler. Dessa "clinkers" och områden med ett för tjockt lager grönkol förhindrade tillräckligt med luft att passera genom elden. Både ångproduktionen och ekonomin fick lida om inget gjordes åt detta.

Att mata eldarna med deras omättliga kolaptit var ett mycket fysiskt krävande jobb. I Camerons ”full ahead” scen i pannrummet rinner svetten från eldarna. Detta är inte bara en sak Cameron la till. Eldarna hade heller inte lyxen att luta sig tillbaka på sin skyffel efter det att elden hade blivit matad. De var tvungna att underhålla eldarna också så att all kol brann rätt och effektivt med en så varm och ren eld som möjligt. Detta krävde ett mycket hårt arbete.

Titanics pannrum var utrustade med ”timers” som talade om för eldarna när varje eldstad kunde öppnas. Annordningen som användes var ”The Kilroy's Stoking Indicator". Vid startplattformen i maskinrummet ställde maskinisten (som hade vakten) in sändaren på den tidsintervall som han ville att varje eldstad skulle matas i. Det gjordes varannan minut, var tredje minut, och upp till var tolfte minut. I varje pannrum ringde klockan i indikatorn med den inställda tidsintervallen. Därefter visade en siffra vilken av eldstäderna som skulle matas. Denna skoningslösa repetition fortsatte utan paus. Man ville vara försäkrad om att alla pannorna eldades på det mest effektiva sättet som var möjligt. Det främsta pannrummet var över 300 fot ifrån maskinrummet med 159 st eldstäder i systemet. Dessa var uppdelade på 29 pannor, i sex st pannrum. När man tänker sig storleken förstår man att behovet av detta system är stort. Systemet med Titanics dubbeländade pannor förhindrade att dörrar till eldstäder mittemot varandra öppnades samtidigt. Det skulle ha låtit för mycket luft komma in i förbränningskammaren som delades av de två eldstäderna.


Titanics ångpannor
Bild 1: Sändaren på startplattformen I maskinrummet. (Inställd på var femte minut)
Bild 2: Mottagaren i pannrummen (Dags att mata eldstad nr 2)

Anordningen ovanför ska inte förväxlas med pannrumtelegraferna som syns i Camerons ”full ahead”-scen. Pannrumstelegraferna användes för att meddela (oftast i god tid) vilket ångtryck maskinrummet förväntade sig att få inom en tid av ca 15 – 30 minuter. De användes inte som maskintelegraferna som var till för att skicka specifika order vilka skulle utföras omedelbart.

I verkligheten, hade ordern ”full ahead” sedd på pannrumstelegrafen i filmen blivit skickad långt innan William McMaster Murdoch skickade ordern ”Full Ahead” till Chefmaskinist Josef Bell på maskintelegrafen.


Titanics ångpannor
Bild 1: Pannrumstelegrafen i ett av pannrummen.
Bild 2: Mottagaren i pannrummen. (Elda på, vi fick ”Full fart”)

Vanligtvis när ett skepp lämnar eller närmar sig hamnen ökas eller sänks maskinernas varvtal under en viss tid. Bryggan talar då om för maskinrummet i förväg om dessa hastighetsförändringar. När detta händer ändrar maskinrummet pannrumstelegrafen i förväg om någon stor höjning eller sänkning behövs av eldningsgraden. Som svar till detta börjar eldarna ändra spjällen och askgropsdörrarnas inställningar. Dessa inställningar är nödvändiga för att öka eller sänka förbränningsgraden i eldstäderna och i följd mängden ånga som produceras. Detta system var mycket viktigt, speciellt för Scotch Boilers. Med den stora mängden vatten de innehöll tog det lång tid att höja eller sänka mängden ånga som producerades.

Likaså när ett eller flera pannrum mottar ordern ”Stop” under de sista timmarna av resan. Detta eftersom fartyget har lägre fart när hon ska ta upp ”piloten” och fortsätta mot dockningsplatsen eller ankringsplatsen. I pannrummen betyder ordern ”Stopp” inte ”Slut” under normala omständigheter. Det betyder istället sluta elda, stäng spjällen och askgrops-dörrarna delvis, och behåll eldarna i ett ”stängt” tillstånd. Detta för att reducera ångproduktionen till ett minimum så man inte förlorar vatten genom att trycket blir för högt och säkerhetsventilerna öppnas.

Vid denna punkt är det värt att tala om procedurerna för att ”släcka” pannorna. De flesta Titanicfans vet att Titanic inte hade alla hennes pannor tända under resans tidigare stadier. Att nå maximal fart var en väldigt lång process. Att värma en ”kall” panna enda upp till fullt ångtryck kunde ta upp till åtta timmar. En orsak till att det tog så lång tid var den stora mängden vatten som en Scotch Boiler innehåller. Allt det vattnet måste värmas till skillnad från en ”watertube boiler” i vilken en mindre mängd vatten värms upp av de varma avgaserna runt rören som passerar genom förbränningskammaren.

”Lägga elden - De tre eldstäderna tändes oftast tillsammans. En uppmätt kvantitet kol placeras på golvplattorna framför varje panna som skall tändas. Eldstängerna i alla eldstäderna ska sedan täckas med ett lager mellanstora kolbitar. I en eldstad (oftast den längst ned) läggs ved i en hög på en ”säng” av oljiga trasor, papper etc. Veden ”toppas” sedan – dvs. handplockad kol läggs över veden.

”Tända elden - För att tända elden tänder man eld på de oljiga trasorna, papperna etc. Samtidigt lämnar man eldstadsdörren vidöppen och askgropsdörren stängd. Detta så att ett bra drag är försäkrat genom elden och så att flamman förs över kolet som lagts på eldstadsstängerna och antänder det. När det har börjat brinna lite mer hålls både eldstadsdörren och askgropsdörren stängda för att förhindra att kall luft kommer in.

I takt med att elden brinner ”toppas” elden kontinuerligt med handplockad kol och efter ungefär två timmar har det bildats en ganska stor eld i den främre delen av eldstaden. Det är vanligt att man nu tänder en eller båda av vingeldstäderna genom att ta lite brinnande kol från eldstaden i mitten. Detta gjordes även i den främre delen av eldstaden och elden ”toppades” kontinuerligt med handplockad kol. Eldstadsdörrarna och askgropsdörrarna arrangerades som innan. Om endast en av vingeldstäderna tändes i början gjordes samma sak med den ungefär en timme efteråt.

”Att sprida elden - Efter ungefär fyra timmar ska elden i den mittersta eldstaden ”spridas” – dvs elden som tills nu har varit i den främre delen av eldstaden sprids över det delvis antända kolet på stängerna. Efter detta stängs eldstadsdörren och askgropsdörren öppnas. Detta för att låta luften under eldstadsstängerna gå igenom elden. (Nu börjar man följa ”Stokingindikatorn”). De andra eldarna behandlas likadant efter fem-sex timmar. Ungefär nu har vattnet börjat koka med tryck som börjar synas i tryckmätarna.


Titanics kol
Stenkol, den sortens kol som användes på Titanic.



Av:

Gästskribent för Titanic Norden
Ciobanu Bryan Antony
Den 20 sept. 2005


© Copyright, Ciobanu Bryan Antony 20 sep 2005
Ett stort tack till Ciobanu Bryan Antony som skrivit artikeln.
Gå tillbaka till förstasidan