Gift med Elsa* Teresia Karsten, som hade varit gift tidigare och från det äktenskapet hade sonen Åke* Raoul. Eriks far var död, men modern levde ännu.

Erik gick till sjöss som ung och kom till USA. Han fick framgång i den amerikanska flottan, där han blev kommendörkapten. Han utmärkte sig bland annat i Spansk-Amerikanska kriget samt när man undsatte Montpelier efter det stora vulkanutbrottet där. Som belöning för sina insatser gavs han i princip monopol på leveranserna av kol till flottan. Så småningom hade han skapat sig en förmögenhet.
   Han gifte sig med dottern till en begravningsentrepenör i New York vid namn Molin. Äktenskapet föll dock tyvärr inte väl ut, och paret tog ut skilsmässa. Efter den återvände Erik till Sverige, som han längtade efter. Hemgodset Jordanstorp hade hans far spelat bort på kort, men samma dag som denne begravdes köpte Erik tillbaka egendomen. Han gifte också om sig med Elsa, som även hon var frånskild och hade sonen Åke, som var sju år gammal vid tiden för omgiftet.

Erik började spekulera i affärer i Stockholm, men hade dåligt omdöme - bland annat importerade han skolbänkar som inte gick att sälja och klockor av usel kvalitet. Renoveringen av godset som han hade satt igång slukade pengar, likaså utbyggnaden av stallet och inköp av hästar till det. Eriks förmögenhet gick förlorad och för att klara sig lånade han pengar av ockraren Jean Jansson. Denne krävde så småningom in skulden, men Erik hade inga pengar att ge honom. Det var i ett försök att kunna betala tillbaka lånet av Jean Jansson som Erik beslöt sig för att resa tillbaka till Amerika och med hjälp av sina gamla kontakter återuppbygga sin förmögenhet.
   Först var det tänkt att även hustrun och styvsonen skulle ha följt med, men sedan ändrades det och han reste i förväg. Han åkte via Köpenhamn och Berlin, inte från Göteborg som var vanligast. Biljetten till Titanic köpte han i London.
   Han ville dock inte riskera att hans före detta hustru skulle veta att han kommit tillbaka till landet - de hade tydligen en del ouppklarade affärer - och kallade sig därför Edward Lingrey i passagerarlistan. Han visste att listan över resenärerna i första klass brukade publicerades eftersom just dessa privilegierade människor var offentliga personer och allmänheten var intresserad av att läsa om dem. Titanics ankomst till New York skulle utan tvivel vara en stor social händelse och i sin starka önskan att undgå publicitet valde han att använda ett annat namn än sitt eget.

Ombord på Titanic fanns givetvis gratis brevpapper för förstaklasspassagerarna. I läs- och skrivrummet ombord på Titanic kunde man få de ark man behövde. Erik skrev den 10 april följande brev hem till hustrun Elsa:

Efter kollisionen hoppade han och Håkan Björnström-Steffansson samtidigt från det sjunkandet skeppet, men medan Håkan klarade sig genom att landa i livbåt D, hamnade Erik i vattnet och försvann.

Hans användning av det falska namnet ställde till problem efter katastrofen, eftersom White Star Line inte ville godkänna att Edward Lingrey, som dessutom inte hade någon adress angiven, och Erik Lind var samma person. Han var den enda passagerare i första klass som det uppstod någon sådan osäkerhet runt.
   UD gjorde en förfrågan till konsulatet i New York, som försökte få fram uppgifter hos White Star Line, men svaret hade blivit "att såvidt härstädes kunnat utrönas, ingen passagerare med detta namn befunnit sig ombord på 'Titanic'." och detta meddelade konsulatet till UD den 5 juli 1912.
   Därefter gjorde UD ett försök hos kyrkoherden i Gryts församling, Stjernhov, Axel Lundqvist. Denna församling hade varit Eriks hemförsamling. Man förhörde sig även om den ansökan till London-fonden som man fått in tidigare på UD. Svaret var nedslående: "... Om Linds biljett till Amerika färden har jag ingen som helst kännedom och helt visst icke heller den person, som gått i författning om ansökningens tillkomst".
   Förutom sorgen efter Erik och kampen för att få bekräftat att han varit ombord och att man var berättigad till ersättning drabbades man också av andra praktiska problem av det ekonomiska slaget; familjen gick i konkurs. Jean Jansson, som Erik stått i skuld till, tog hela egendomen Jordanstorp och familjen måste flytta därifrån. I Uppsala fanns dock Eriks mor Eva, som hyrde ut rum åt studenter, och hon tog sig an Elsa och Åke.
   Den 7 augusti kontaktades Elsa av UD igen. De frågade om hon visste var hennes make hade köpt sin biljett någonstans. Det var nödhjälpsfonden som hade bett UD att ta reda på den saken, och det var ett ljus i mörkret; det betydde ju att man officiellt hade accepterat att han hade funnits ombord.
   Den 15 augusti hade man så fått sig en bild av situationen: konsulatet i London hade tillsammans med Nils Setterwalls advokatbyrå i samma stad samt Carl Eriksson i Göteborg, fått fram att Erik köpte sin biljett den 9 april på resebyrån Dean & Dawson, 92 Strand, London.

Dessutom fanns ju de brev som Erik hade skrivit ombord på Titanic och som postats via Queenstown.
   Men det var inte förrän Håkan Björnström-Steffansson under ed intygat för Notarius Publicus i New York att det verkligen gällde samma person, som White Star Line godtog att Erik Lind varit ombord. Konsulatet i London meddelade: "Vidare har uppgifvits, att Björnström, då ett fotografi af Lind sedermera förevisats för honom, förklarat, att han å fotografien igenkände den svenske herre, med hvilken han blifvit bekant på fartyget och som kallat sig kapten Lindberg eller Lindeberg."

Modern fick 874:08 kr (£48) från välgörenhetsfonden. Hustrun fick 2.699:52 kr (£150) från densamme, samt den 26 februari 1917 skadestånd på 7.758:18 kr.