Förhistoria
Det kanadensiska företaget Canadian Pacific Railway inriktade inte sig bara på järnvägar utan var också en av de
främsta företagen som inriktade sig på ångfartyg i början
av 1900-talet. Företaget som låg i Kanada var ledande inom transporter med olika färdmedel runt jorden. Det gick att resa med
ångfartyg från Storbritannien till östra Kanada och där fanns det
sedan järnväg som väntade med anslutande resor över hela Nordamerika. Det gick att resa tvärs över Kanada för att sedan
ta ett av företagens ångfartyg som kunde nå Asien. Canadian Pacific var mycket berömt för sina Empressfartyg vilka var deras
kännemärke. Redan år 1889 hade de låtit bygga de tre fartygen Empress of India, Empress of China och Empress of Japan.  Empress of Ireland.
I början av 1900-talet hade konkurrenterna börjat komma ikapp Canadian Pacific Railway i kampen om havet runt Kanada.
I december år 1904 beställde Canadian Pacifics chef Thomas George därför två nya fartyg. De beställdes från det brittiska
varvet Fairfield Shipbuilding & Engineering Company och dessa 14 500 tons fartyg skulle kunna ta
över 1500 passagerare. Fartygen skulle också fungera som postfartyg under namnen Empress of Austria och Empress of Germany.
Namnen byttes senare till Empress of Britain och Empress of Ireland. Empress of Ireland sjösattes den 27 januari 1906. Hon
kom att bli identisk med systern Empress of Britain, men systern blev två ton större. Eftersom
fartygen var menade att bära post var det viktigt att de kunde hålla tidtabellerna. För att de
skulle kunna hålla 17 knop även i storm byggdes ett högre fribord än på dåtidens fartyg.
Efter att Empress of Ireland hade inretts skedde fartygets jungfruresa den 29 juni år 1906.  Empress of Ireland.
Hon kom snabbt att visa sig vara ett dugligt fartyg och
hon höll sina tidtabeller på rutten mellan Liverpool och Quebec. Empress of Ireland var inget jättefartyg med sina
174 meter vid en jämförelse med de samtida fartygen Mauretania och Lusitania som var 241 meter långa.
Hon var ju inte heller först på sin egen sträcka då systerfartyget Empress och Britain trädde i tjänst först så hon kom
aldrig att bli ett känt fartyg. Empress of Ireland var i aktiv tjänst utan några problem i 7 år. År 1907 slog hon
Empress of Britain hastighetsrekord när resan över Atlanten tog 5 dagar, 8 timmar och 18 minuter.  Matsalen i första klass. Kollisionen
Klockan 16.30 den 29 maj 1914 lämnade Empress of Ireland Quebec med 1477 passagerare ombord.
Ombord fanns bland annat Laurence Irving och hans fru Mabel Hackney. De var populära underhållare som hade
rest genom hela Kanada. Ombord fanns också den brittiske politikern Sir Henry Seton-Karr, 170 medlemmar av frälsningsarmén
och 138 barn. Kapten ombord var Henry Kendall. När fartyget började gå längs St. Lawrencefloden
uppstod en tjock dimma. Under natten såg utkiken ett annat fartyg som kom mot Empress of Ireland. Detta var före
radarns tid så möte i dimma kunde vara komplicerat. Det mötande
fartyget var det norska kolfartyget Storstad. Båda fartygen såg varandra och Empress of Ireland signalerade med sin mistlur efter att
ha sett Storstads signalljus. Empress of Ireland ändrade då kurs.
Det fanns speciella regler för hur fartyg skulle uppträda vid möte i dålig sikt. Efter vad som antagligen var ett missförstånd
for Storstad rakt in i Empress of Irelands sida. Det blev ett hål under vattenlinjen precis vid maskinrummet vilket
kom att bli en riktig otursträff.
Maskinrummet fylldes så snabbt med vatten att besättningen inte hann stänga de vattentäta dörrarna. Eftersom fartyget
nu inte hade någon ström gick det inte att sätta henne på grund trots närheten till land. 
 Kollisionen med Storstad enligt dåtida tidningsklipp. Handlingskraftiga telegrafister
Empress of Ireland hade två radiotelegrafister. Under kollisionen hade andre telegrafist Edward
Bamford vakt i radiohytten. Vid kraschen vaknade förste telegrafist Ronald Ferguson som rusade
in i radiohytten där han tog över lurarna. Vanligtvis väntade telegrafisterna på något högre befäl innan
de började sända efter hjälp, men Ferguson hade förstått hur allvarligt det var och började genast sända.
Han skickade det allmänna anropet CQ där beskrev att MPL som var Empress of Irelands igenkänningssignal
höll på att sjunka. Ferguson sände långsamt eftersom han visste att det oftast var ungdomar som höll på att lära sig yrket
som hade vakten mitt i natten. På radiostationen uppfattade den nittonårige Crawford Leslie nödmeddelandet. Han svarade och
lät förste telegrafisten W. J. Whiteside ta över när han förstod situationens allvar. Medan han ringde efter hjälp fick
en annan radiotelegrafist syn på lotsbåten Eureka som höll på att förtöja. Eureka hade endast 30 minuter tidigare
hämtat lotsen från Empress of Ireland. Whiteside telefonerade ner till Eureka:
Empress of Irelands radiotelegrafister hade glömt bort att ta reda på den exakta positionen i kaoset som rådde.
Eureka hade ju hämtat lotsen bara 30 minuter tidigare så det uppskattades att hon var 20 distansminuter förbi
Rimouski. Whiteside telegraferade till Ferguson ifall det kunde stämma. Ferguson hann svara "ye" och två av de
tre punkterna i bokstaven s innan strömmen tog slut. Stor slagsida
Från kollisionen till att fartyget sjönk tog det endast 14 minuter. Fartyget fick genast stor slagsida och
öppna porthål gjorde att hon sjönk mycket snabbare. Många passagerare låg och sov och hann inte ens ut ur sina kabiner.
De flesta hann knappt förstå vad som hade hänt innan det var för sent. Passagerarna i första klass som var vakna kunde
snabbt gå ut på båtdäcket, men det var svårare för de i tredje klass som befann sig långt under däcket. När fartyget
började luta mer föll de som hade tagit sig ut på däcket överbord i det kalla vattnet. Hundratals av passagerarna
klamrade sig fast på fartygets sida. 
 Fartyget fick snabbt slagsida och sjönk på endast 14 minuter.
När Empress of Ireland låg helt på sidan stannade hon plötsligt till och det verkade som att hon hade hamnat på grund, men
en kort stund senare reste sig aktern upp i luften och fartyget sjönk. De passagerare som hade hunnit ta sig ur fartyget
hamnade nu i det kalla vattnet. Endast fyra livbåtar hade hunnit bli sjösatta i kaoset.
En som hade tur att komma ner i en av dessa var kaptenen Henry Kendall. Han förstod sitt ansvar och satte genast
igång ett organiserat räddningsförsök med de fyra livbåtarna. De plockade upp överlevande ur vattnet och lämnade
av dem på Storstad som var allvarligt skadad, men hade klarat sig från att sjunka. Efter flera rundor i vrakområdet gick
det inte att hitta fler överlevande. Många frös ihjäl i det iskalla vattnet och de som inte hann få på sig flytvästar drunknade.
Totalt överlevde 465 personer medan 1012 dog. Klockan fyra på natten anlände räddningsfartygen till katastrofplatsen.  Storstad skadades allvarligt, men klarade sig från att sjunka. Sjöförhör
Sjöförhöret leddes av Lord Mersey som hade lett Titanic sjöförhör två år tidigare. 61 vittnen kallades och
skulden lades på Storstad som menades inte ha agerat enligt vad som ska göras vid möte i svår dimma.
I Norge höll Storstads ägare inte med utan menade att kapten Kendall bar skulden. Storstads ägare A. F. Klaveness blev dömda att betala
två miljoner dollar för katastrofen till Canadian Pacific, men när de inte kunde betala fick de sälja Storstad för att få råd. Vraket
Vraket ligger kvar där hon sjönk i St. Lawrencefloden fem sjömil öster om Father Point. En röd vrakboj markerar
fortfarande platsen. Dykare har besökt vraket flera gånger som ligger på 40 meters djup. Hon ligger på styrbords
sida med ett stort hål i skrovet. Detta hål sprängdes upp av Canadian Pacific kort efter katastrofen då de
ville plocka upp silver värt 150 000 dollar och posten från Kanada till England samt så många kroppar som gick att plocka upp.
Totalt bärgades 90 kroppar, 318 postsäckar, purserns kassaskåp och 212 silvertackor värda 1,1 miljoner dollar. Hålet som
gjordes fungerar idag som
dykarnas ingång till första klassens matsal. I vraket finns det en del som kallas för "The Boneyard. Det är rummet
där 60 uppassare sov under katastrofnatten. Där ligger skeletten och påminner om alla omkomna. Empress of Ireland
är idag ett ganska bortglömt fartyg trots den stora katastrofen. Katastrofen skedde så snabbt och de flesta ombord
var vanliga människor till skillnad från när Titanic sjönk två år tidigare. Titanickatastrofen var fortfarande i
färskt minne bland folk och det blev därför inte lika mycket uppståndelse som när Titanic sjönk. Empress of Ireland
var ju inte heller något utmärkande fartyg då det fanns många som var mycket större. Tre månader
senare började första världskriget och katastrofen hamnade i skymundan av kriget. Dean 15 maj 1995, 81 år efter katastrofen,
dog Grace Hanagan Martyn som var den siste överlevande från katastrofen.  Empress of Irelands vrak. (Målning © Ken Marschall. Publicerad efter tillstånd.)
Källor: Rekommenderad läsning
Rekommenderad film
- Titanic Nordens källor?,
© Copyright, Mikael L |
Losing the Empress: A Personal Journey: The Empress of Ireland's Enduring Shadow av Creighton, David.
Gå tillbaka till förstasidan