Johans föräldrar Sven och Ingeborg var båda födda i Västra Torsås, men från år 1844 var de bosatta i Torpaskog, Skatelöv och där föddes dottern Christina år 1846. Två år senare flyttade familjen till Horsakulla i Västra Torsås, och där föddes barnen Ingrid, Peter Magnus, Maria och så Johan den 10 augusti 1861. Dagen därpå döptes han av "Ericsson" och två av dopvittnena, sjömannen Johan Johansson och Ingrid Johansdotter kan möjligen ha varit syskon till fadern.

   Ett och ett halvt år senare avled Johans mor Ingeborg. Fadern tycks ha tagit hand om barnen på egen hand under en tid. År 1866 flyttade de alla från Horsakulla och år 1880 fanns de på Torpet Lilla Näs i Härlunda. Någon gång innan dess hade fadern gift om sig, eftersom familjen i folkräkningen det året bestod av Sven, hustrun Elin Abramsdotter (f.1823 Västra Torsås) och så minstingen Johan. I följande folkräkning, år 1890, var Sven och Elin backstuguhjon i Långhult, Härlunda.

   Johan emigrerade 1887 enligt den amerikanska folkräkningen för år 1900, vilket kan stämma bra eftersom han inte tycks finnas i Sverige längre år 1890.

   År 1900 var han åtminstone bosatt i Spokane, Washington, tillsammans med hustrun Christina och dottern Mabel. Hos dem bodde också en Ida Johnson (f.1871 i Sverige, immigrerat 1893) som angavs vara "niece" till överhuvudet i familjen, d.v.s. Johan.

   Johans hustru Christina var född 1872 i Västra Torsås och emigrerade till Amerika år 1895. Hon blev amerikansk medborgare den 14 oktober 1896 och hon och Johan gifte sig 1899 (närmare bestämt den 9 februari enligt Urshults husförhörslängd AIIa:3). I augusti föddes dottern Mabel Elvira. Johan uppgavs i denna folkräkning arbeta på en saloon. Han, hustrun och niecen kunde alla läsa, skriva och tala engelska och han var ägare till deras hem.

Den 21 augusti 1911 skrevs Johan, Christina och Mabel in i husförhörslängden för Urshults församling, under egendomen Fyrnan, som han ägde 1/8 av. Bostaden på 421 E. Carlisle Ave. i Spokane hade de hyrt ut med avsikt att stanna i Sverige tre år och sedan återvända till Amerika. Johan hade då bott närmare 25 år, och alltså ungefär hälften av sitt liv, i sitt nya hemland, och drabbades av så svår längtan tillbaka dit att han beslöt att inte stanna de tre åren i Sverige. Han skulle återvända hem och hustrun och dottern skulle komma efter så snart han hade tjänat ihop tillräckligt med pengar för att kunna betala deras biljetter.

Under resan med Titanic blev han bekant med bland andra August Wennerström. Denne kunde efteråt berätta att han hade sett Johan efter krocken med isberget; han lade i själva verket märke till att många tredjeklasspassagerare tycktes ge upp allt hopp om räddning. Wennerström befann sig mellan klockan ett och två på natten på båtdäcket och även ett tag nere i den allmänna salongen under poopdäcket och kunde minnas följande:

   "Särskildt minnes jag vännen Lundahl, en äldre man, som vistats i Amerika 25 år och var från Småland. Han sade adjö, gick bort och lade sig, tåligt väntande tills döden skulle befria honom." (Enligt en annan uppgift ska Wennerström ha sagt att Johan Lundahl tog farväl av sina vänner och förklarade att han var för gammal för att kämpa mot Atlanten, varefter han slog sig ner i en stol i rökrummet och där väntade på slutet.)

I husförhörslängden för Urshult står följande anteckning på Johans rad: " dödsattest fr. Hvita Stjernlinjen gm Wilhelm Nilsson Norra Wallgatan 84 telegr. adr. Maring. Malmö Telefon 1676 – dat. 12 14/4."

Änkan och dottern återvände till Spokane i maj 1913. De fick 2.699:52 kr (£148) från välgörenhetsfonden samt den 31/12 1914 ett skadestånd på 5:247 kr (£275).