a
herr OSKAR Arvid HEDMAN



SWE / USA
3:e klass 27 år

Yrke: Nybyggarvärvare
Född: 1884-07-05 Umeå landsförsamling, Västerbotten, Sverige
Far: Gustav Hedman
Mor: Sara Sofia Nilsson
Bosatt: St. Paul, Minnesota, USA
Biljett: 347089 Pris: £6 19s 6d
Destination: St. Paul, Minnesota, USA
Steg ombord: 1912-04-10 Southampton, Hampshire, England
Räddad i livbåt 15
Steg av från Carpathia: 1912-04-18 New York City, New York, USA
Dog: 1961-07-28   Dödsorsak: Stroke
Begravd: Onida Cemetery, Onida, South Dakota, USA


Noteringar

Ogift.

Oskars föräldrar Gustav och Sofia var båda födda längre ner i Sverige - Gustav år 1843 i Odensvi, Västmanland, och Sofia år 1845 i Karlskoga, Värmland - men flyttade upp till Umeåtrakten där Gustav fick arbete som skogvaktare. De fick fyra barn: Karl Gustaf år 1874, Jenny Hilda Sofia år 1877, Robert Emanuel år 1879 och Oskar Arvid år 1884. (Eventuellt föddes ett femte barn i familjen, men detta dog förmodligen i unga år i så fall.)
   År 1890 bodde familjen i Hörnefors Bruk, Umeå.

1905 emigrerade Oskar till ett nybyggarområde i Beach, North Dakota, USA. Han bodde där och i Minneapolis, Minnesota.
   Oskar var känd bland sina vänner som "Happy" (ung. Glader) och var en oansenlig man med ett "Jimmy Durante-ansikte" (på grund av den ganska framträdande näsan, månne?).
   1911 fanns han i Bowman, North Dakota. Han arbetade på Carter Hotel samt körde bil för firman Western Land Securities, Obert A. Olson och andra. Han köpte land strax utanför staden. (Han finns också på något ställe angiven som bosatt på 414 West First St., Sioux Falls, South Dakota, men var detta kommer ifrån vet jag inte.) Han var jordbrukare hade diverse olika jobb.
   I slutet av året återvände han till Sverige för att besöka släktingar och utföra arbete. Han var då anställd hos "landfirman" J.P. Rodgers & Co., i St. Paul, Minnesota. Företaget handlade förmodligen med land och/eller fastigheter (real estate). Han arbetade som nybyggarvärvare, vilket innebar att han för en amerikansk stats räkning sökte efter personer som kunde tänkas vara intresserade av att bli nybyggare och värvade dem att bli det.

Oskar for till Ragunda i Jämtland och hälsade på sin syster och hennes make handlaren O.J. Näsvall. Biljetten tillbaka till sitt nya hemland köpte han på Vita Stjärnlinjens kontor på Skeppsbron i Stockholm.

Ombord på Titanic tog han ledningen i en grupp som bestod av ungefär 17 personer, eftersom han till skillnad från de flesta andra talade engelska. Bland andra Berta Nilsson, Hilda Hellström och Oskar Leander Johansson Palmquist fanns i denna grupp. Oskar delade hytt med Malkolm Johnson, kallad Sever av Oskar.

Vid kollisionen med isberget sent den 14:e april befann sig Oskar sovandes i sin hytt. Han och Malkolm vaknade av skakningen men han berättade senare att de förmodligen inte skulle ha brytt sig om det ifall det inte hade varit för uppståndelsen som började några minuter senare. De båda hyttkamraterna begav sig upp mot däck tillsammans, men tappade i villervallan bort varandra. Malkolm lyckades tydligtvis få tag på ett livbälte till slut. Oskar tog sig framåt på fartyget genom vatten som snart nådde honom till armhålorna. Han såg stora högar av is. Livbåtarna sänktes ner och han berättade senare hur officerare med pistoler beordrade männen att stå tillbaka för kvinnorna och barnen. "Man och hustru tvingades dela på sig", sade Oskar, "syster och bror, far och dotter tvingades lämna varandra; alla insåg att det var tvivelaktigt att de någonsin skulle få se varandra. Det var en syn ingen man vill bevittna mer än en gång."
   Han minns att han gav sin rock till en kvinna som kom upp på däck halvklädd. Nödraketerna sändes upp och det stod klart att skeppet skulle gå under. Oskar kunde i sista sekunden kasta sig ner i en livbåt med tanken att "blir jag skjuten, så dör jag fortare". Det var förmodligen livbåt 15 som han räddade livhanken i (eller 10 enligt Wetterholm), men det råder osäkerhet. Samtida tidningsreportage lämnar redogörelser om hans flykt som skiljer sig mycket från varandra.

(Enligt en källa med en synnerligen förrvirrande redogörelse tappade han och Malkolm inte alls bort varandra, utan hoppade i vattnet tillsammans. "Min vän grep tag i något som flöt och sade åt mig att hålla fast vid det. Det visade sig vara en död man inuti ett livbälte. Jag klättrade på och satt som om jag skulle ha varit på hästryggen." Samtidigt skulle "Jonsson" (som namnges Carl Johnson) ha försökt få tag i en uppochnervänd flotte men blivit bortknuffad. När de hade varit i vattnet i 30 minuter drunknade "Jonsson".
   Oskar närmade sig en livbåt och när en av de fyra männen i den föll överbord fick Oskar frågan om han kunde ro. Han ljög och sade att han var expert, drogs ombord och de rodde iväg från Titanic bara någon minut innan ångpannan exploderade. Klockan 2 på morgonen bröts däcket itu och folk föll genom hålet ner i havet. Oskar sade att det var en syn alltför hemsk för att beskriva i ord och sade bara att han om och om tänkte på hur säd sögs in i fodermaskinen på hans gård.
   En sista förvirrande slutkläm är att Jonsson i en oväntad vändning av historien återfanns vid liv på en dörr efter sex timmar.
   Förmodligen har det skett någon förväxling vad gäller de olika personernas identitet, därför bör allt inom dessa parentestecken tas med en rejäl nypa salt och inte som fakta.
   Det verkar också som att Oskars berättelser om vad som hände den natten skiftade från gång till gång och blev alltmer utbroderade under åren.)

Väl framme i New York skickade han ett telegram till sina arbetsgivare, som skickade honom pengar till resan därifrån och hem till St. Paul. Summan han fick var så stor att även Anna Sjöblom och Carl Olof Jansson kunde få komma med på samma tåg. Berta Nilsson gjorde dem sällskap.

En annan svenskamerikan vid namn Hedman, bosatt i Detroit, hade anmält att han skulle resa med Titanic. Så blev det inte, men de identiska efternamnen åstadkom en förvirring om vem det egentligen var som hade rest och man visste inte säkert på en lång tid.

"The Women's Relief Committee" i New York gav honom $10, men något skadestånd verkar han inte ha fått.

Den 7 november 1912 gifte han sig med Julia Mathilda "Tillie" Anderson.

Medan Oskar var bosatt i North Dakota började han utbilda sig till osteopat eller kiropraktor, men det är oklart om han fullföljde utbildningen. Han praktiserade dock sitt yrke under många år, trots att han inte hade licens. Lokalbefolkningen kände honom som "Doc". På grund av att han aldrig blev officiellt registrerad var han och hustrun ibland tvungna att föra ett nomadlikt liv; stannade de för länge på någon plats kunde de han åka fast för avsaknad av licens. De flyttade därför omkring från stad till stad för att undgå detta.

År 1918 var de bosatta i Sentinel Butte, North Dakota. Oskar registrerades för inkallelse till Första världskriget som bonde, av medellängd med blå ögon och blont hår - delvis skallig.

1920 flyttade de för gott till Onida, South Dakota. Där arbetade Oskar som kiropraktor ända till sin pensionering 40 år senare. Oskar var en vänlig och trogen medlem av den presbyterianska kyrkan på hemorten. Han var en respekterad Vördnadsfull Mästare (Worshipful Master) i den lokala frimurarlogen. Han var omtyckt och pålitlig som kiropraktor och han var en lojal och kärleksfull äkta man.
   Men han hade en mörkare sida. Förutom den redan nämnda flykten undan en eventuell arrestering för utövande av yrket utan licens så stod han också under utredning av det amerikanska Arbetsmarknadsdepartementet för att ha en, som det troddes, olaglig offentlig befattning.
   Han låg alltid steget före de som jagade honom och fick utan ansträngning sina moståndare att verka löjliga. Han var motsatsernas man: älskad och hatad, ärad och hånad. Han väckte känslor hos alla, oavsett om de var positiva eller negativa.

1922 reste han och Tillie med båt på besök till Sverige.

Tidigt på 1930-talet valdes Oskar in i kommunfullmäktige i Onida. Han var ofta oense med de övriga och motarbetade dem intensivt närhelst hans egna strävanden var i farozonen. Han drev sina politiska motståndare till vansinne i deras försök att misskreditera honom.
   Till slut anlitade kommunfullmäktige en advokat för att utreda huruvda Oskar hade blivit amerikansk medborgare, vilket ett lokalt rykte gjorde gällande att han aldrig hade blivit. Oskar vägrade lägga fram några bevis medborgarskap och när sådant till slut hittades, efter höga omkostnader, i Bowman, North Dakota (han hade blivit medborgare den 12 juli 1911) log han självbelåtet mot de generade kommunfullmäktige och sade: "Jag hade det i en låda hemma hela tiden."

1953 reste de ännu en gång på besök till Sverige, men med flyg. Oskar hävdade senare att denna flygresa var den enda gång han hade korsat Atlanten efter Titanic.

Oskar och Tillie fick inga barn.

Oskar dog den 28 juli 1961 av ett slaganfall medan han körde bil på Main Street i Onida. Åskådare såg hur bilen långsamt svängde in mot trottoarkanten närar postkontoret. Han fördes i ilfart till sjukhus, men avled efter 45 minuter. Hela staden kom till begravningen, antingen det var av vänskap, plikt eller nyfikenhet. Se Oskars dödscertfikat

Änkan, nästan 80 år gammal och med sviktande både fysiska och psykiska krafter, var förkrossad över att ha förlorat sin livskamrat. Men det var inte över än. Makens testamente kom som ytterligare ett dråpslag. Testamentet var upprättat den 26 september 1960 och löd:
   "I händelse av död eller oförmåga att ta hand om mina egendomar, utnämner jag R.L. Koenig och Earl E. Kinder, båda från Onida, S. Dak. att vara mina förvaltare och att egendomen ska fördelas lika mellan mig och min hustru, och att min del av min egendom och mitt dödsbo ska gå till min bror Robert Hedman på Vasagatan 9, Lidingö 1, Stockholm, Sverige, eller till hans barn och till ingen annan."

Tillie bestred testamentet, men det förklarades giltigt och för att kunna ge sin makes bror, som hon knappt kände, det som tillkom honom, måste hon sälja sitt hem. Det dröjde inte länge efter det innan hon förklarades "inkompetent" och placerades på vårdhem. Där dog hon den 7 april 1965. Hennes dödsbo värderades till $88,000 och ärvdes av hennes syskonbarn.



(Inga felaktigheter är rättade i nedanstående översättningar)

Ur passagerarlistan över de överlevande, via Carpathia:

Hedman, Oskar 27 Man Ogift Fastighetsmarknaden (anställd på kontor);
Nationalitet: Svensk; Ras: Skandinavisk;
Senast bosatt: Sverige, Ragunda;
Närmaste släkting: Gustave och Sophia, Ragunda, Sverige;
Slutlig destination: Minn., St. Paul;
Ska till: arbetsgivare G.P. Rogers, 1003 Pioneer Press Bldg, St. Paul, Minn;
Född i: Sverige.



Klipp ur artikeln


SVAROMÅL FÖR TITANIC-ANLÄNDA

Två män och en flicka från Sverige, Oscar Hedmann, Carl Johnson och Anna Sjoblom, tillbringade flera timmar i Chicago igår på sin väg västerut. Alla fann sig själva i New York utan en cent. De fördes till ett immigrationshem och gavs kläder och mat. Till slut telegraferade Hedmann till en tidigare arbetsgivare i St. Paul, som skickade pengar, vilka Hedmann delade upp så att de tre kunde komma västerut. Carlsson är en svensk jätte. Han plockades upp från en vrakbit av Carpathia efter att ha hållit sig flytande på en dörr i sex timmar.

Chicago Daily Tribune, fredag 26 april 1912




Oskar Hedman berättar i ett brev:

"Jag låg i en hytt i fören av båten. Klockan 12.00 (24.00) väcktes jag av en stöt samt såg genast att båten stannat. Jag klädde på mig ganska hastigt samt gick upp på däck. Där hörde jag att ångaren stött på ett isberg, men att det var ingen fara, sades det. Om en 20 minuter skulle jag gå tillbaka till min hytt för att få mitt livbälte, men då var hytten fylld med vatten. Jag sprang då upp och talade med några kamrater, några goda vänner från Göteborg. Vi erforo att ångaren sjönk sakta. Livräddningsbåtarna började till sist sättas ut och kvinnor och barn räddades först. Vi visste att det var bortåt 3000 människor ombord och endast 18 livbåtar. Jag såg således ingen räddning. Natten var ganska lugn. Stjärnorna glimmade. Jag gick på akterdäck ensam. Många hundra hade då redan hoppat i sjön och fått sin grav där. Jag blickade upp mot himmelen och bad att Gud skulle taga min själ. Sedan gick jag lugnare döden tillmötes. Men o vilken jämmer och bön om frälsning från hundratals människor! Jag gick att söka mina kamrater, men de hade försvunnit. Jag stod då ensam och sågo huru den sista livbåten firades ned. En officer stod där med revolvern i hand för att hindra ursinniga människor att rusa ned. Båten var fylld av kvinnor. Jag sprang fram för att möjligen få se någon, som kunde hälsa mitt sista farväl. Ett fruntimmer hoppade ned mot båten men föll i djupet. Livbåten var då nedsänkt. Plötsligt tänkte jag; kanske jag skall hoppa och försöka. Om jag blir nedskjuten, dör jag fortare. Jag hoppade därpå och kom ned i livbåten. Genast lösgjordes den och jag fick tag i en åra och började ro av alla krafter utåt sjön. Den stora ångaren var då färdig att sjunka. Plötsligt slocknade alla elektriska ljus, ett brak och hemska skri hördes, varpå båten reste aktern i vädret. Så stod den ungefär 2 minuter och sedan försvann den i havet. Just då hörde jag det allra hemskaste jämmer. Ett tusental människor lågo på vattnet och ropade på hjälp, men ingen räddning kom. Så småningom tystnade ropen. Sjön låg ganska stilla. Stjärnorna tindrade i den hemska natten. Ingen tycktes veta vart vi skulle ro och ingen ångare syntes till. Det var mycket kallt. Mina fötter voro våta och styva. Jag tänkte då; detta blir visst pinsammare än om jag följt med den stora ångaren i djupet. Så rodde vi runt i flera timmar till dess det började dagas. Då fingo vi se en ångare långt bort. Vid denna tid började det blåsa skarpt, men vinden drev oss mot den ankommande ångaren. Omkring klockan halv 6 på morgonen nådde vi fram till ångaren, som förde oss till New York. Det tog 8 dagar. Flera dogo under tiden och kastades i sjön, och många stackars kvinnor stodo på däck med sina barn på armen och sågo ut mot havet, där deras män funnit sin grav.

Hr Hedman upplyser slutligen i sitt brev att ångaren höll sig uppe i två timmar efter sammanstötningen med isberget, samt att den livbåt, i vilken han blev räddad, bar numret 10 samt var lastad med 50 kvinnor och 4 män."

Jämtlands-Kuriren, tisdag 7 maj 1912





Källor:
Dakota Datebook (död länk)
Encyclopedia Titanica
Family Search
Find A Grave
Folkräkningen 1890
Immigrant Ships Transcribers Guild
Jamten som överlevde Titanic (död länk)
Titanic (Claes-Göran Wetterholm, 1999, ISBN 91-518-3644-0)
Titanic-Titanic


© Copyright, Maritha
Frågor ställs till,
Gå tillbaka till förstasidan