Ogift.
Oskars föräldrar Gustav och Sofia var
båda födda
längre ner i Sverige - Gustav år 1843 i Odensvi,
Västmanland, och Sofia år 1845 i Karlskoga, Värmland -
men flyttade upp till Umeåtrakten där Gustav fick arbete som
skogvaktare. De fick fyra barn: Karl Gustaf år 1874, Jenny Hilda
Sofia år 1877, Robert
Emanuel år 1879 och Oskar Arvid
år 1884. (Eventuellt föddes ett femte barn i familjen, men
detta dog förmodligen i unga år i så fall.)
År 1890 bodde familjen i Hörnefors Bruk,
Umeå.
1905 emigrerade Oskar till ett nybyggarområde i
Beach, North Dakota, USA. Han bodde där och i Minneapolis,
Minnesota.
Oskar var känd bland sina vänner som "Happy"
(ung. Glader) och var en oansenlig man med ett "Jimmy Durante-ansikte"
(på grund av den ganska framträdande näsan,
månne?).
1911 fanns han i Bowman, North Dakota. Han arbetade
på Carter Hotel samt körde bil för firman Western Land
Securities, Obert A. Olson och andra. Han köpte land strax
utanför staden. (Han finns också på något
ställe angiven som bosatt på 414 West First St., Sioux
Falls, South Dakota, men var detta kommer ifrån vet jag inte.)
Han var jordbrukare hade diverse olika jobb.
I slutet av året återvände han till
Sverige för att besöka släktingar och utföra
arbete. Han var då anställd hos "landfirman" J.P. Rodgers
& Co., i St. Paul, Minnesota. Företaget handlade
förmodligen med land och/eller fastigheter (real estate). Han
arbetade som nybyggarvärvare, vilket innebar att han för en
amerikansk stats räkning sökte efter personer som kunde
tänkas vara intresserade av att bli nybyggare och värvade dem
att bli det.
Oskar for till Ragunda i Jämtland och hälsade
på sin syster och hennes make handlaren O.J. Näsvall.
Biljetten tillbaka till sitt nya hemland köpte han på Vita
Stjärnlinjens kontor på Skeppsbron i Stockholm.
Ombord på Titanic tog han ledningen i en grupp som
bestod av ungefär 17 personer, eftersom han till skillnad
från de flesta andra talade engelska. Bland andra Berta Nilsson, Hilda Hellström och Oskar
Leander Johansson Palmquist fanns i denna grupp.
Oskar delade hytt med Malkolm Johnson,
kallad Sever av Oskar.
Vid kollisionen med isberget sent den 14:e april befann
sig Oskar sovandes i sin hytt. Han och Malkolm vaknade av skakningen
men han berättade senare att de förmodligen inte skulle ha
brytt sig om det ifall det inte hade varit för uppståndelsen
som började några minuter senare. De båda
hyttkamraterna begav sig upp mot däck tillsammans, men tappade i
villervallan bort varandra. Malkolm lyckades tydligtvis få tag
på ett livbälte till slut. Oskar tog sig framåt
på fartyget genom vatten som snart nådde honom till
armhålorna. Han såg stora högar av is.
Livbåtarna sänktes ner och han berättade senare hur
officerare med pistoler beordrade männen att stå tillbaka
för kvinnorna och barnen. "Man och hustru tvingades dela på
sig", sade Oskar, "syster och bror, far och dotter tvingades lämna
varandra; alla insåg att det var tvivelaktigt att de
någonsin skulle få se varandra. Det var en syn ingen man
vill bevittna mer än en gång."
Han minns att han gav sin rock till en kvinna som kom upp
på däck halvklädd. Nödraketerna sändes upp
och det stod klart att skeppet skulle gå under. Oskar kunde i
sista sekunden kasta sig ner i en livbåt med tanken att "blir jag
skjuten, så dör jag fortare". Det var förmodligen
livbåt 15 som
han räddade livhanken i (eller 10
enligt
Wetterholm), men det råder osäkerhet. Samtida
tidningsreportage lämnar redogörelser om hans flykt som
skiljer sig mycket från varandra.
(Enligt en källa med en synnerligen
förrvirrande redogörelse tappade han och Malkolm inte alls
bort varandra, utan hoppade i vattnet tillsammans. "Min vän grep
tag i något som flöt och sade åt mig att hålla
fast vid det. Det visade sig vara en död man inuti ett
livbälte. Jag klättrade på och satt som om jag skulle
ha varit på hästryggen." Samtidigt skulle "Jonsson" (som
namnges Carl Johnson) ha försökt få tag i en
uppochnervänd flotte men blivit bortknuffad. När de hade
varit i vattnet i 30 minuter drunknade "Jonsson".
Oskar närmade sig en livbåt och när en av
de fyra männen i den föll överbord fick Oskar
frågan om han kunde ro. Han ljög och sade att han var
expert, drogs ombord och de rodde iväg från Titanic bara
någon minut innan ångpannan exploderade. Klockan 2 på
morgonen bröts däcket itu och folk föll genom
hålet ner i havet. Oskar sade att det var en syn alltför
hemsk för att beskriva i ord och sade bara att han om och om
tänkte på hur säd sögs in i fodermaskinen på
hans gård.
En sista förvirrande slutkläm är att
Jonsson i en oväntad vändning av historien återfanns
vid liv på en dörr efter sex timmar.
Förmodligen har det skett någon
förväxling vad gäller de olika personernas identitet,
därför bör allt inom dessa parentestecken tas med en
rejäl nypa salt och inte som fakta.
Det verkar också som att Oskars berättelser om
vad som hände den natten skiftade från gång till
gång och blev alltmer utbroderade under åren.)
Väl framme i New York skickade han ett telegram
till sina arbetsgivare, som skickade honom pengar till resan
därifrån och hem till St. Paul. Summan han fick var så
stor att även Anna Sjöblom och Carl Olof Jansson kunde
få komma med på samma tåg. Berta Nilsson gjorde dem
sällskap.
En annan svenskamerikan vid namn Hedman, bosatt i
Detroit, hade anmält att han skulle resa med Titanic. Så
blev det inte, men de identiska efternamnen åstadkom en
förvirring om vem det egentligen var som hade rest och man visste
inte säkert på en lång tid.
"The Women's Relief Committee" i New York gav honom $10,
men något skadestånd verkar han inte ha fått.
Den 7 november 1912 gifte han sig med Julia Mathilda
"Tillie" Anderson.
Medan Oskar var bosatt i North Dakota började han
utbilda sig till osteopat eller kiropraktor, men det är oklart om
han fullföljde utbildningen. Han praktiserade dock sitt yrke under
många år, trots att han inte hade licens. Lokalbefolkningen
kände honom som "Doc". På grund av att han aldrig blev
officiellt registrerad var han och hustrun ibland tvungna att föra
ett nomadlikt liv; stannade de för länge på någon
plats kunde de han åka fast för avsaknad av licens. De
flyttade därför omkring från stad till stad för
att undgå detta.
År 1918 var de bosatta i Sentinel Butte, North
Dakota. Oskar registrerades för inkallelse till Första
världskriget som bonde, av medellängd med blå ögon
och blont hår - delvis skallig.
1920 flyttade de för gott till Onida, South Dakota.
Där arbetade Oskar som kiropraktor ända till sin pensionering
40 år senare. Oskar var en vänlig och trogen medlem av den
presbyterianska kyrkan på hemorten. Han var en respekterad
Vördnadsfull Mästare (Worshipful Master) i den lokala
frimurarlogen. Han var omtyckt och pålitlig som kiropraktor och
han var en lojal och kärleksfull äkta man.
Men han hade en mörkare sida. Förutom den redan
nämnda flykten undan en eventuell arrestering för
utövande av yrket utan licens så stod han också under
utredning av det amerikanska Arbetsmarknadsdepartementet för att
ha en, som det troddes, olaglig offentlig befattning.
Han låg alltid steget före de som jagade honom
och fick utan ansträngning sina moståndare att verka
löjliga. Han var motsatsernas man: älskad och hatad,
ärad och hånad. Han väckte känslor hos alla,
oavsett om de var positiva eller negativa.
1922 reste han och Tillie med båt på
besök till Sverige.
Tidigt på 1930-talet valdes Oskar in i
kommunfullmäktige i Onida. Han var ofta oense med de övriga
och motarbetade dem intensivt närhelst hans egna strävanden
var i farozonen. Han drev sina politiska motståndare till
vansinne i deras försök att misskreditera honom.
Till slut anlitade kommunfullmäktige en advokat
för att utreda huruvda Oskar hade blivit amerikansk medborgare,
vilket ett lokalt rykte gjorde gällande att han aldrig hade
blivit. Oskar vägrade lägga fram några bevis
medborgarskap och när sådant till slut hittades, efter
höga omkostnader, i Bowman, North Dakota (han hade blivit
medborgare den 12 juli 1911) log han självbelåtet mot de
generade kommunfullmäktige och sade: "Jag hade det i en låda
hemma hela tiden."
1953 reste de ännu en gång på
besök till Sverige, men med flyg. Oskar hävdade senare att
denna flygresa var den enda gång han hade korsat Atlanten efter
Titanic.
Oskar och Tillie fick inga barn.
Oskar dog den 28 juli 1961 av ett slaganfall medan han
körde bil på Main Street i Onida. Åskådare
såg hur bilen långsamt svängde in mot trottoarkanten
närar postkontoret. Han fördes i ilfart till sjukhus, men
avled efter 45 minuter. Hela staden kom till begravningen, antingen det
var av vänskap, plikt eller nyfikenhet. Se Oskars dödscertfikat.
Änkan, nästan 80 år gammal och med
sviktande både fysiska och psykiska krafter, var förkrossad
över att ha förlorat sin livskamrat. Men det var inte
över än. Makens testamente kom som ytterligare ett
dråpslag. Testamentet var upprättat den 26 september 1960
och löd:
"I händelse av död eller oförmåga att
ta hand om mina egendomar, utnämner jag R.L. Koenig och Earl E.
Kinder, båda från Onida, S. Dak. att vara mina
förvaltare och att egendomen ska fördelas lika mellan mig och
min hustru, och att min del av min egendom och mitt dödsbo ska
gå till min bror Robert Hedman på Vasagatan 9, Lidingö
1, Stockholm, Sverige, eller till hans barn och till ingen annan."
Tillie bestred testamentet, men det förklarades
giltigt och för att kunna ge sin makes bror, som hon knappt
kände, det som tillkom honom, måste hon sälja sitt hem.
Det dröjde inte länge efter det innan hon förklarades
"inkompetent" och placerades på vårdhem. Där dog hon
den 7 april 1965. Hennes dödsbo värderades till $88,000 och
ärvdes av hennes syskonbarn.
|