Carl Olof var socialist och aktiv i arbetarrörelsen. Han var bosatt i Örebro och arbetade på Bröderna Erikssons snickerifabrik där. Han emigrerade för att slippa göra värnplikt men hade inte fått tillstånd av de svenska myndigheterna när han emigrerade, utan köpte både biljett och nödvändiga handlingar i Köpenhamn.
   Under resan, som gick över Esbjerg, träffade han bland annat August Wennerstr�m och Gunnar Tenglin. Han blev bra bekant med dem och de fortsatte att umgås flitigt även på Titanic. Han sade senare: "Påskafton kl. 8 på morron [lördagen den 6 april] lämnade vi Köpenhamn efter att ha blivit bekanta med många svenska grabbar som även hade gått samma väg som jag nämligen rymt så reste vi genom Danmark per järnväg" och "så anlände vi till Esbjerg kl. 6 afton samma dag där vi fått gå igenom läkarundersökning å sedan gå ombord på Nordsjöbåten, den som inte var frisk å hade klara papper fick vända om sades det oss, nog hade vi klara papper alltid fast de var köpta och undertecknade av danska polisdirektören så det gick ju bra å friska var vi som nötkärnor allesammans således inget hinder, då skratta vi å var glada... Nordsjön, som vanligt var den mycket grym å båten gungade väldeliga, här skulle vi prövas vem som var starkast å vem som först blev sjösjuk.". Det tog trettio timmar att komma fram till England. Det blev inte något längre uppehåll vid hamnen, "Parkestovn" enligt Carl Olof, utan resan fortsatte snart mot Southampton.

Dagen innan avfärden med Titanic genomfördes den obligatoriska läkarundersökningen. Carl Olof berättade om den i ett brev som han skrev till sin bror. Emigranterna ställdes upp i långa rader "en å en med uppvikta ärmar, nu skulle dom se att alla var vaccinerade å ve den som inte kunde visa sina märke tydligt å klart han blev utan barmhärtighet [vaccinerad] å det grundligt ändå, det var flera stycken som fick lida väldigt ty armen svällde och värkte jag slapp ty jag hade 4 stora märken å då var det allrigt."

Han fortsätter: "å vi fick gå ombord å taga våra hytter i besittning inredda respektive 2 á 4 man, mycket ljusa och luftiga å trevliga hytter. När detta var gjort skulle vi få middag å sedan måste vi taga hela eftermiddagen i besittning för att lära oss att råka allerstädes (hitta) på båten. Det var inte lätt ty båten var som en liten stad."
   "Vi var 3000 innevånare samt alla bekvämligheter fans ombord såsom Telefonstation, Telegraf, Polisstation med dithörande finka, Lasarett, Hospital, 3 st krogar, Postkontor, Tidningsredaktion samt Klosetter och Toaletter i långa banor, det var sant Kyrka å balsalong samt Badinrättning som heller inte får förglömmas ty det hörde även till bekvämlighetsinrättningarna."
   Carl Olof berättar om de första dagarna ombord på Titanic att "inom några timmar hade vi lämnat Engelska kanalen till Frankrikes stora krigshamn (Sherburg) för att hämta ombord några hundra glada fransyskor, som även skulle emigrera, därifrån gingo vi till Irländska udden Grinstovn ävenledes hämta passagerare där fingo vi ombord flera hundra säckar post samt dito irländare. Sedan styrde vi kosan rakt mot Wästern till det förlovade landet, i 4 dagar hålde vi således på med samma kurs och full maskin."
   ("Sherburg" är naturligtvis Cherbourg och de några hundra "fransyskor" som han talade om var i själva verket till större delen från Grekland och Mellanöstern. "Grinstovn" = Queenstown)
   Ombord på Titanic träffade han bland annat Gerda Dahlberg.

På söndagen märkte han att gudstjänst hölls ombord och han satt senare och pratade tillsammans med socialistkamrater. Han berättade att "på eftermiddagen satt vi och talade om att som på Tisdag skulle vi vara i hamn men det intresserade oss föga när vi kom i land ty vi hadde det så bra vi behövde endast gapa för att stekta sparvar skulle flyga en i halsen. Jag liknade det hela vid ett fullständigt Kömernistiskt samhälle som vi Sosialister drömt om skulle bli förvärkligat slitet å släpet i det nya landet tänkte vi kommer tids nog därför hade vi ingen brådska."
   På kvällen blev det dags för mat: "Kl var 8, söndag kväll kl[ockan] ringer å tillkännager att maten är färdig. Vi går alla för att äta vår goda mat. Tar en promenad på däck efter, allt är stilla, hafvet är lugnt men kolsvart, då viskar någon är vi ute på atlantens Kyrkogård ännu, de så kallade Newfounlandsbankarna, dom ligger några hundra mil närmare Newyork än England, där är en så väldig ström, alla stora isberg brukar drags dit, som jag tänker du har läst om. Emellertid upplystes att vi kommer inte dit förrän i morron bitti å det är ingen fara för en så stor båt som denna, å det trodde vi alla, vi gick då mangrant till kojs å somna in trygt."

Carl Olof kände kollisionen och sprang upp på däck för att få se isberget som någon nämnde för honom skulle finnas där. I brådskan tog han inte på sig skorna och var överhuvudtaget inte särskilt väl påklädd. Isberget var naturligtvis inte längre synbart när han väl hunnit upp, och "då sprang jag ner i min hytt för att hämta mina andra kläder klockan å väskan men hinde inte få tag i mer än kl[ockan] och rocken då vattnet med en väldig kraft kom in i hytten då måste jag springa upp på däck ijen där jag fick se mina kamrater stå med livbälltena påspända å med förskräckelse målad i deras anleten vad skulle jag göra inget livbällte inga skor ingen mössa".
   Enligt ett annat uttalande hände följande: "Kl 11.30 väcktes vi alla med att upp på däck alle man båten har stött på ett isberg, men ingen fara föreligger. Vi klädde oss till hälften, jag sprang upp utan skor på däck för att få se det stora isberget men kunde inget se på grund av kolsvart mörker, knapt vattnet. Stod så en stund å stirra tills befallningen hördes alla livbåtar ut i sjön."
   Han och August Wennerstr�m kunde vara Alma Pålsson och hennes barn till hjälp med att försöka ta sig till någon livbåt, men till föga nytta för familjen i slutändan då samtliga omkom.
   Carl Olof säger vidare: "jag blev med revolver motad å ett skrik kvinnor först. Det ögonblicket kan jag inte med penna beskriva ty jag vet inte hur det kändes, men ett vet jag, jag tänkte på mor, tänk vilken sorg, jag tordes inte tänka längre ty jag var rädd för mitt förstånd. Så står 2 svenska pojkar bakom mig bleka som lik dömda till samma öde som jag å flera hundra föresten fast av andra nationer."
   Både han och Gerda Dahlberg hade varit i närheten av bryggan när babord vinge krossades av en nedfallande skorsten och han och August Wennerstr�m hade kastat sig av skeppet. Medan de simmade talade Carl Olof med Gerda en stund, men hennes krafter tröt snabbt och hon frös ihjäl.
   Han skrev: "jag sjönk djupt ner när vi hoppa men kom åter till vattenytan, kämpa och stred för att hålla mig uppe vid den fruktansvärda explosion som uppstod från dom heta pannorna blev vår räddning ty då sönderslets båten å stora dörrar å flottar lossade å kok ut i vattnet. Vi fick till slut fatt i en flotte, spillror lösryckta från fartyget, som vi höllo oss fast vid men vi blev så många till slut att den sjönk. Då uppstod fullt slagsmål i vattnet för att få en del att släppa så någon kunde bli räddad. När jag tänker på det hela förstår jag inte hur jag kunde bli räddad men min kallblodighet att kunna stöta ifrån mig dom andra, så att vi kunde hålla oss över vattnet gjorde mycket till. Det är hemskt men i ett sådant ögonblick är det endast frågan om sitt eget liv."
   Han lyckades senare simma till livbåt A, som var vattenfylld, och där träffade han på August Wennerstr�m.

Till skillnad från sin vän, som inte var imponerad av behandlingen de räddade fick ombord på Carpathia, så sade Carl Olof: "hur vi kom ombord minns jag knappt men jag minns att dom hala ner rep med snara som vi fick om livet å på så sätt kom vi ombord. Vi blev sedan omhuldade på bästa sätt, fick läkarvård å efter 1 1/2 dag var vi ganska krya."
   Han fick brevpapper och skrev den 17 april ett brev till sina föräldrar och syskon där han uttryckte sin glädje över att vara vid liv. Brevet börjar: "Bästa Föräldrar å Syskon! När jag nu skriver till eder kan jag inte nog tacka Gud att jag är vid liv. Jag tänker att när ni erhåller detta brev anser ni mig som död. Ty jag tänker att Tidningar har nog omtalat att Wärldens största ångare Titanic gått under med man och allt. Jag skall helt kort tala om hur det gick till, allt kan jag inte beskriva ty man kan inte med penna tolka det gräsliga som jag blev vittne till."
   I brevet som han den 25 april skrev till sin bror hade han fått lite distans till det som hänt och sade: "Jag är nu ändtligen framkommen efter en mycket besvärlig resa, finge alla Emigranter genomgå vad jag fått gjort vore det nog inte så många som lämna Sverige men å andra sidan är det nog inte så många förunnat att få vara med om en sådan hemsk Sjöolycka å komma någorlunda helbrägda ifrån det hela, jag är nästan stolt över att ha fått varit med."

Han fick $25 av Frälsningsarméns hjälpkommitté i New York samt inkvarterades tillfälligt på deras kadettskola. På vägen mot sitt mål, Swedeburg i Nebraska, passerade han Chicago den 24 april. Med honom fanns Oskar Hedman (som helt eller delvis bekostade tågresan för sig själv, Carl Olof och Anna), Berta Nilsson och finländskan Anna Sjöblom.
   Han bosatte sig som planerat i Swedeburg, men flyttade sedan till Wahoo, som låg lite söder om staden, och där han utövade sitt yrke som snickare.

Carl Olof kom aldrig tillbaka till Sverige utan stannade i Wahoo och amerikaniserade sitt efternamn till Johnson. Den 23 maj 1938 gifte han sig med Edith J. Syverson. Han avled i Wahoo av en blodpropp i hjärnan den 23 mars 1978 (se Dödscertifikatet). Hustrun dog i december samma år vid 85 års ålder. De fick inga barn.