(Målning © Ken Marschall. Publicerad efter tillstånd.)

---

Söndagen den 14 april 1912 var en perfekt dag. Himlen var helt blå och det var vindstilla. Passagerarna på Titanic roade sig ombord och allting flöt på precis som det skulle. Klockan 23.05 på natten fick Titanics telegrafist ett telegram från telegrafisten på fartyget Californian. Californian hade haft ungefär samma kurs som Titanic hela resan och befann sig nu endast ca 10 sjömil därifrån. I telegrammet stod det:

Telegrafisten på Californian valde då att stänga av sin radio och lägga av för natten. Klockan var då 23.30.

Strax före klockan 23.40 på natten upptäckte Fredrick Fleet, en av Titancis två utkikar, ett svart föremål föröver. Den natten var det ingen måne och att det var vindstilla gjorde att Fleet inte hade hört några vågor slå mot föremålet som visade sig vara det ödesdigra isberget. Utkiken ringde i panik ner till besättningen på kommandobryggan och skrek att det fanns ett isberg rakt förut. Vid den här tiden gjorde Titanic 20,5 knop och William Murdoch som var förste styrman gav order om att slå back ihopp om att kunna svänga i från isberget.

Titanic började svänga och det såg nästan ut som att hon skulle klara sig från en kollision, men klockan 23.40, exakt 37 sekunder efter att Titanic börjat svänga så kolliderade fartygets högra sida med isberget. Det hördes ett våldsamt brakande när isberget skrapade mot Titanics skrov. Passagerarna som sov vaknade av oljudet och gick för att ta reda på vad som hade hänt. Skadan var kanske inte så stor, men troligtvis förstördes nitarna i plåtarna och små hål revs upp längs skrovet så att vatten kunde strömma in. Postrummet som var 7 meter ovanför kölen började omedelbart ta in vatten. De flesta av passagerarna var dock ovetande om att Titanic tog in vatten och tyckte att det var konstigt att fartyget hade stannat mitt ute på det öppna havet. Besättningen försökte lugna dem med att det bara hade hänt ett litet missöde och att det snart skulle ordnas upp. Alla ombord var helt övertygade om att inget kunde hända Titanic så passagerarna gick lugnt tillbaka till sina hytter. Förste styrman Murdoch gav snabbt order om att alla säkerhetsluckor skulle stängas, men då hade vattnet redan börjat strömma in.

Isberget som Titanic antagligen kolliderade med.
Det hade en strimma med röd färg på sig när det sågs ett tag senare.

Efter en en kontrollrunda kom först fjärde officeren Joseph Boxhall och rapporterade att han inte hade hittat några skador alls på fartyget. Kort därefter kom en rapport om att postrummet hade börjat ta in vatten. Titanic klarade av att ta in vatten i några av de vattentäta skotten, men isberget hade skrapat hål på 6 stycken vilket var för många för att hålla fartyget flytande. Skadorna var utspridda på ett område som var nära hundra meter långt och så stora skador hade konstruktören aldrig räknat med när han ritade Titanic. Skadorna gjorde att de olika skotten kom att fyllas för att rinna över till nästa och nästa avdelning osv. och Titanic började luta allt mer och mer ner i vattnet. Eldaren Fred Bear som överlevde katastrofen befann sig nere i ett av de vattentäta skotten när kollisionen inträffade. Han berättade senare att kollisionen lät som ett kanonskott och hela fartygssidan bågnade. Vatten forsade genast in och vräkte nästan omkull Fred.

Fartygets konstruktör Thomas Andrews som befann sig ombord på jungfruresan blev tillkallad av kapten Smith vid ett tidigt skede. Efter att ha fått en lägesrapport om skadorna förstod Andrews direkt att Titanic skulle sjunka inom 2 timmar. Kapten Smith stod nu inför värsta tänkbara mardröm. Fartyget sjönk och livbåtarna räckte inte ens till hälften av passagerarna.

Titanic hade fått hål i skrovet på fler av de vattentäta skotten än hon klarade av.

Ungefär klockan 24.00 lät kapten Smith skicka ut nödsignalen CQD (Come Quick, Danger) ett dussintal gånger. Han lät också skicka ut signalen MGY som var Titanics egen. Alla fartyg hade på den tiden en egen signal så att andra fartyg snabbt skulle förstå vem de kommunicerade med. Titanics nödsignal besvarades nästan genast av det tyska fartyget Frankfurt och inte långt senare av skeppsvarvet Cunards fartyg Carpathia. Carpathia var endast 58 sjömil ifrån Titanic som genast vände i full hastighet mot den sjunkande Titanic. Carpathia hade dock en topphastighet på under 20 knop så det skulle ta ca fyra timmar innan hon kom fram till olycksplatsen.

Klockan 00.05 fick besättningen order om att de skulle göra i ordning livbåtarna. Passagerarna ville först inte lämna fartyget eftersom de var övertygade om att Titanic var osänkbar. Nästan ingen ville lämna det trygga fartyget för att sänkas ner i en liten båt mitt ute på havet. Kapten Smith gav order om att kvinnor och barn skulle hissas ner i livbåtarna och för att inte panik skulle bryta ut så läts orkestern spela musik på däcket.

Klockan 00.20 översvämmas matrosernas hytter 14 m ovanför kölen på E-däck.

Klockan 00.25 börjar folk gå ombord i livbåt nr 7, men tycker det är onödigt och räknar med att få komma tillbaka ombord en stund senare. Till en början släpptes inte passagerare från tredje klass upp på däcket förutom vissa undantag för familjer med spädbarn, men det var de rika som prioriterades. Chansen för en tredjeklasspassagerare att överleva var mycket liten och totalt överlevde endast 25 % av de passagerarna. En annan anledning till denna statistik var att tredjeklasspassagerarna hade sina hytter längst nere i fartyget och därför hade en lång väg med korridorer och trappor framför sig för att komma upp på däck. Till en början släpptes de dessutom inte upp på det översta däcket där livbåtarna fanns.

Fartyget sjunker

Klockan 00.45 sänktes livbåt nr 7, ner i vattnet. Den hade plats för 65 passagerare, men endast 28 var ombord. Ungefär samtidigt upptäckte många ombord på Titanic ett svagt ljussken från ett avlägset fartyg och officerarna lät då skjuta upp nödraketer. Ljusskenet hade kommit från atlantångaren Californian som befann sig endast 10 sjömil från Titanic. I senare förhör berättade besättningen på Californian att de såg nödraketerna och signalerade tillbaka med en morselampa. De menade att Titanic aldrig svarade på nödsignalen och därför beslöt sig besättningen på Californian för att Titanic inte var i fara. De antog att raketerna kom från något firande.

Klockan 01.15 hade Titanic börjat luta rejält så nu var passagerarna mer villiga att gå ner i livbåtarna. Vid den här tiden hade vattnet börjat forsa in även till passagerarhytterna och de flesta hade nu förstått att en allvarlig olycka hade inträffat. Stämningen började bli orolig och vissa besättningsmän höll undan männen från livbåtarna med revolvrar. En finsk dam som reste i tredje klass berättade senare att hon hade vaknat vid kollisionen med isberget. Hennes man gick då upp för att se vad som hade hänt och hon somnade om. När hon sedan vaknade hade fartyget kraftig slagsida och vatten hade börjat strömma in. Hon tog sig då upp på däck och lyckades komma med i en livbåt, men hon såg aldrig mer sin man.

Till en början ville folk inte gå ner i livbåtarna.

Det fanns flera kvinnor som vägrade att lämna sina män. Den mest kända var miljonärskan Ida Strauss som inte ville lämna sin man Isidor när hon blev ombedd att stiga ner i en livbåt. Många av männen förstod antagligen att de skulle dö eftersom det inte fanns tillräckligt med plats i livbåtarna. Miljardären John Jacob Astor hjälpte sin fru ner i en livbåt och gick lugnt därifrån. Miljardären Benjamin Guggenheim klädde sig i frack och skrev ett avskedsbrev till sin fru där han skrev: "Klädda till fest går vi under som gentlemän", d.v.s. finklädd med ett glas konjak i handen. Fler män hade kunnat överleva om de bara hade försökt. De första livbåtarna var bara halvfulla för att de inte skulle slås sönder när de nådde ytan. Några besättningsmän lät även män gå ombord för att livbåtarna skulle fyllas helt och hållet om inga barn eller kvinnor fanns i närheten. De flesta män som överlevde har dock förste styrman Murdoch att tacka för sitt liv eftersom han även lät män gå ombord i de livbåtar han styrde över. I vissa fall beordrades till och med män ner i livbåtarna. Ändå överlevde bara 20 % av alla män på fartyget. Vissa fick panik och gjorde allt för att komma ombord på en livbåt. Överlevare har berättat om en passagerare som slängde sig rakt ner på en båt när den höll på att hissas ner. En man överlevde genom att ta på sig en scarf så att han såg ut som en kvinna för att sedan smyga ombord i en livbåt. Ibland fick inte ens tonårspojkar komma ner i livbåtarna eftersom de räknades som unga män. När Titanics lutning blev värre och tiden började bli knapp blev det mer och mer stressigt och besättningsmännen var ibland nära att hissa ner livbåtarna ovanpå varandra.

Klockan 01.40 firades livbåt C ner i havet. Förutom de 16 vanliga livbåtarna hade Titanic fyra hoppfällbara livbåtar med benämningen A-D. När livbåt C höll på att firas ner steg White Star Lines direktör Bruce Ismay ombord. Senare fick han mycket kritik för att ha lämnat sitt fartyg samtidigt som så många människor dött. Till sitt försvar sade han att han inte såg någon som var kvar ombord där han befann sig. Bruce Ismay försvarade också sitt handlande med att han hade hjälpt till med att lasta ner kvinnor och barn i de första livbåtarna.

De sista minuterna

Klockan 02.00 är vattnet endast 3 meter under promenaddäcket.

Klockan 02.05 sänktes den sista livbåten ner i vattnet. Enligt myten som inte går att bekräfta var det när denna livbåt hissades ner som orkestern spelade psalmen "Närmare Gud till Dig". Orkestern fortsatte att spela tills aktern började resa sig. Då var det endast 15 minuter kvar tills Titanic skulle försvinna. När alla livbåtarna hade lämnat fartyget spreds en kort stund ett sällsamt lugn över Titanic. Spänningen och förvirringen var över och de hundratals som blivit kvar stod stilla på de övre däcken. Efter att den sista livbåten hade sänkts ner i havet befann sig nästan 1500 personer fortfarande ombord på fartyget. Det fanns visserligen två hopfällbara livbåtar kvar på Titanic, men fartyget började nu sjunka för snabbt för att de skulle hinna sjösättas. På Titanic började det nu utbryta riktig panik och folk sprang omkring och skrek. Det fanns inga livbåtar kvar och alla visste att de skulle dö.

Klockan 02.10 gick kapten Smith och sa åt telegrafisterna att "Gossar, ni har gjort er plikt helt och fullt. Ni kan inte göra mera. Överge hytten. Nu svarar varje man för sig själv". Aktern började nu resa sig ur vattnet då fören var fylld med vatten.

Klockan 02.17 skickade Titanic sin sista nödsignal. Titanic var då bland de första fartygen att använda den nya nödsignalen SOS. Vid den här tiden stod nästan allt folk som var kvar på fartyget vid relingen i aktern.

Klockan 02.18 blinkade fartygets ljus till och försvann sedan helt och hållet. Till slut gick skrovet itu och det hördes ett enormt brak samtidigt som folket ombord kunde höra ljudet från alla lösa föremål som ramlade omkring inuti Titanic.

Klockan 02.20 började aktern luta tills den slutligen stod nästan rakt upp ur vattnet. Där stod den helt stilla en kort stund som en kork tills den slutligen sjönk ner under vattenytan. Först blev det då helt tyst. Sedan kom ljudet från de 1500 människorna som låg i vattnet. Nästan alla de 1500 som omkom i katastrofen var fortfarande vid liv när Titanic försvann ner under vattnet. De låg nu i det iskalla vattnet och kunde bara vänta på att drunkna eller frysa ihjäl. Passagerarna som befann sig i livbåtarna kunde ha räddat många om de hade rott tillbaka till de döende människorna. De vågade inte eftersom de var rädda för att de själva skulle dras ner i vattnet. Alla överlevare satt istället bara helt stilla i sina livbåtar och lyssnade till de döendes skrik med undantag för en livbåt som vände tillbaka. Totalt räddades endast tre av människorna som låg döende i det kalla vattnet. Det var femte styrman Harold Lowe i livbåt nr 14 som bestämde att de skulle ro tillbaka och rädda så många de kunde. Vid det laget hade det gått så pass lång tid att de flesta redan var döda. Lowes livbåt rodde efter ljudet från de döendes skrik, men flera gånger var personen död innan de kom fram. En överlevande berättade att "Ljudet av de döende går inte att beskriva. Det är ohyggligt. Tystnaden efteråt är fruktansvärd. Med den är det som om allt står stilla."

Titanics reseväg fram till kollisionen.

Något spännande är att läsa folks otroliga berättelser om hur de överlevde. En av de mest spännande historierna är om hur bagaren Charles Joughin överlevde. Minuten innan Titanic sjönk klättrade han ut utanpå Titanics skrov. Titanic var då i sådan lutning att det var det enda stället man kunde hålla sig kvar på. Han blev därför den sista passageraren att lämna Titanic. Han berättade senare att när Titanic försvann ner i vattnet så var det bara för honom att kliva ut i vattnet och simma därifrån. Han påstod att han inte ens blev blöt i håret. Enligt hans egen historia simmade han omkring i vattnet i över en timme innan han hittade en upp och nedvänd livbåt, båt B. Denna båt var full av folk, b.la. andre styrman Lightoller som kämpade där för sina liv genom att hålla båten flytande. Båten var nära att sjunka flera gånger och många klarade inte av kylan utan trillade ner i vattnet och dog. Denna livbåt och andra vrakspillror var den sista chansen för de som hade hamnat i vattnet att överleva. De som hade kämpat på den upp- och nedvända livbåten blev till slut upplockade av en annan livbåt och flera som hade varit ombord på Titanic under hennes sista sekunder överlevde därför.

Carpathia

Fyrtiofem minuter efter att Titanic hade sjunkit upphörde alla skrik på hjälp. De överlevande fick sitta flera timmar i livbåtarna innan de blev räddade. Det var mycket kallt. Många var rika människor som alltid varit vana vid lyx och uppassning, men nu tvingades de att ro, sitta och frysa mitt ute på havet och nästan alla hade förlorat en släkting.

I gryningen mötte de nedfrusna överlevande Carpathia.

Klockan 03.30 såg de som hade överlevt ett ljussken långt borta. Det var fartyget Carpathia som var på väg för att undsätta de överlevande. Kaptenen Artur Rostron hade begett sig mot Titanic så fort han hade hört nödropen. Carpathia riskerade själv att kollidera med ett isberg när han valde att öka från 14.5 till 17,5 knop för att nå Titanic snabbare. När folket i livbåtarna såg Carpathia började de skrika av lycka och ro mot ljusskenet. Många hade trott att de skulle frysa ihjäl i sina livbåtar. Carpathia började skjuta upp raketer så nu förstod alla att de var räddade.

Klockan 04.10 plockas livbåt nr 2 upp.

Klockan 08.30 plockas den sista livbåten upp, nr 12. Andre styrman Lightoller är den sista som går ombord på Carpathia. När Carpathia begav sig till platsen där Titanic hade sjunkit hittades bara en enda död kropp som låg och flöt i vattnet.

Klockan 08.50 ger man upp hoppet om att hitta fler överlevande och lämnar området för att bege sig mot New York. Carpathia plockade upp alla 712 överlevande från Titanic. Ombord på Carpathia återförenades många med sina släktingar som de trodde hade dött. Majoriteten återförenades dock aldrig med alla sina släktingar. Kvinnorna väntade förgäves på sina män i de inkommande livbåtarna. Carpathia var nu full av änkor och faderlösa barn.

- Titanic Nordens källor?, © Copyright, Mikael L
Frågor ställs till,
Gå tillbaka till förstasidan