RMS Lusitania

Vikt utan last: 31 550 ton
Storlek: 240 m lång, 27 m bred
Motor: Fyra ångturbiner av Parsontypen
Hastighet: 25 knop
Byggare: John Brown & Co Ltd i Glasgow
Antal Passagerare: 1a klass: 571, 2a klass: 462, 3e klass: 1138

Förhistoria

Lusitania har kommit att bli ett relativt okänt fartyg i historien trots dess likhet med Titanic både till utseendet och dess tragiska öde. Fartyget var bara 33 meter kortare än Titanic, men hon var snabbare än Titanic och kunde därmed korsa Atlanten på en kortare tid. Lusitania sjönk då hon torpederades under första världskriget och katastrofen skördade nästan lika många liv som Titanics katastrof tre år tidigare. Att hon sjönk under krig gjorde att nyheten inte blev lika stor då den skedde i skuggan av det stora kriget. Därför är fartygets tragiska historia idag inte lika känd som Titanics. Lusitania sjönk dessutom mycket snabbare än Titanic och nära land. Det hann inte hända så mycket ombord som kunde ge upphov till berättelser och myter som har hänt vid Titanics katastrof. Att det var relativt varmt när Lusitania sjönk gjorde också att fler kunde överleva.

Lusitania sjösätts.

När det tyska fartyget Kaiser Wilhelm der Grosse tog Atlantens blåa band från rederiet Cunard år 1897 bestämde Cunard sig för att vinna tillbaka det. År 1902 bestämdes byggandet av två nya fartyg som skulle kunna vinna tillbaka och behålla Atlantens blåa band för en längre tid. Detta blåa bandet vanns av det rederi som hade det fartyg som korsat Atlanten på kortast tid och var en utmärkelse som gav stor ära och berömmelse för innehavaren. År 1903 gjordes en överenskommelse med den brittiska regeringen att Cunard skulle få låna 2 600 000 pund för att bygga de nya fartygen som skulle heta Lusitania och Mauretania. Dessa systerfartyg skulle kunna komma upp i 25-26 knop vilket var höga hastigheter i början av 1900-talet. I utbyte mot lånet skulle den brittiska regeringen kunna kräva att få använda fartygen i nödlägen som t.ex. krig.

Sjösättningen

För att kunna komma upp i så pass höga hastigheter som planerades fick fartygen utrustas med turbiner och de behövde bli över 230 meter långa. Cunard gav skeppsvarvet John Brown & CO Ltd i Glasgow kontraktet att bygga de båda fartygen. Kölsträckningen av Lusitania skedde i maj 1905 och den 7 juni 1906 sjösattes hon efter att ha blivit invigd av Lady Inverclyde.

Lusitanias däck.

Ombord

Lusitania blev dåtidens största fartyg med sina 7 passagerardäck. Första klass var som ett flytande palats. Precis som på den kommande Titanic kunde passagerarna resa i rum inredda efter olika historiska stilar. I första klass fanns en lyx i form av musikrum, rökrum, salonger, verandacafé m.m. Passagerarna fick känslan av att vara ombord på ett hotell och inte på ett fartyg. Andra klass hade en stor matsal vilken blev det största rummet ombord på något fartyg på den tiden. Rummet hölls uppe av enorma pelare. I tredje klass hade passagerarna det bättre än på något tidigare fartyg. Nu behövde de inte resa i öppna sovsalar utan kunde resa i kabiner för 4-6 passagerare. Lusitanias motorer var mycket moderna för sin tid. Ångturbinerna hade större kapacitet än något fartyg tidigare då de var kapabla att driva Lusitania i 25-26 knop. Senare fartyg som Titanic och hennes systrar kunde bara gå i 22 knop, men där hade rederiet White Star Line satsat mer på komfort och storlek än hastighet. Lusitania var dessutom byggd för att kunna användas i krig. Fartyget var designat för att kunna bära 12 snabbskjutande 6 tums kanoner.

Lusitanias lyx var enorm.

Jungrfruresan

Lusitania lämnade Liverpool den 7 september 1907 på sin jungfruresa till Queenstown och vidare mot New York. Ungefär 200 000 människor hade samlats för att se när fartyget gav sig iväg. Trots att Cunard ville vinna Atlantens blåa band från det tyska fartyget Deutschland var det inte förrän under den andra resan den femte oktober 1907 som Lusitania slog det gamla hastighetsrekordet. Lusitania gjorde resan mellan Queenstown och New York på 4 dagar och 19 timmar. I november 1907 sjösattes Lusitanias systerfartyg Mauretania. I juni 1908 ersattes Lusitanias propellrar med nya och bättre modeller.

Ca 200 000 personer såg starten på jungfruresan.

Första världskriget

I februari 1909 hade Lusitania fått sina nya fyrabladspropellrar. Efter en svår period när Lusitania haft en hel del problem med framförallt trasiga propellrar slog fartyget till slut sitt eget hastighetsrekord i mars 1914 på en resa mellan New York och Liverpool. Då första världskriget började förstod Cunard att fartygets roll skulle komma att ändras, men den brittiska amiralen bestämde att flottan inte behövde Lusitania som ett krigsfartyg. Flottan betalade Cunard för att hon skulle ligga kvar i Liverpools hamn så att de kunde utnyttja henne när det kunde behövas. Lusitania gjorde två turer mellan Liverpool och New York under oktober 1914. Sedan började fartyget att gå fram och tillbaka på den sträckan en gång i månaden. För att spara in kol och arbetare stängdes 6 av fartygets ångpannor ner vilket ledde till att maxhastigheten bara blev 21 knop.

Bilder på Lusitania kan lätt förväxlas med bilder på Titanic.

Som du kan se på bilderna här ovanför så var Lusitania och Titanic rätt lika till utseendet. Lusitanias för och akter hade en något annorlunda utformning än Titanics. Lusitania var dessutom smalare och hade högre skorstenar. Dessutom användes alla fyra skorstenarna. Det fanns ingen attrapp som på Titanic. När Lusitania lämnade Liverpool den 16 januari 1915 råkade hon ut för en händelse som skulle komma att skapa en ny rädsla för Lusitanias passagerare. Fartyget reste i ett oväder med ständig risk för att bli torpederad. Kaptenen hissade då USA:s flagga i hopp om att det skulle minska risken att bli torpederad eftersom USA ännu inte var med i kriget. Händelsen med att utnyttja USA:s flagga kom dock ut i pressen och nådde snart ut över hela världen. Den tyska ambassaden i Washington skickade då en varning till tidningar i New York att passagerare som reste på de allierades fartyg gjorde det på egen risk.

Den sista resan

År 1915 blev britten William Turner kapten på fartyget. Han var från Liverpool och hade gett sig ut till sjöss redan vid 13 års ålder ombord på White Star Lines fartyg. År 1878 gick han över till Cunard och där fick han "Humane Society's" silvermedalj för att ha räddat många liv till sjöss. Under sin kariär arbetade han bl.a. på fartygen Cherbourg, Umbria, Carpathia, Ivernia och Caronia. Turner var dessutom med på Ivernia när hon torpederades och sjönk år 1917. Han överlevde även här och dog inte förrän 1933.

Lusitania gjorde sin sista resa från New York den 1 maj 1915. Ombord fanns 1959 passagerare. Många ombord var rika och högt uppsatta personer. Cunard gick ut med att lasten var mat, metallstavar, oarbetad metall och lådor med patroner. Vilken den riktiga lasten var kom att bli en hemlighet i många år framåt.

Den 7 maj hade fartyget nått den så kallade farozonen. Detta var vatten där det fanns risk att möta fiendeubåtar. Kapten Turner tog därför alla möjliga försiktighetsåtgärder. Han beordrade att alla livbåtar skulle hängas ut och att alla vattentäta dörrar skulle stängas igen. Utkikarna skulle dessutom dubblas och motorerna skulle vara beredda på att ge sig iväg i full fart. Vid klockan 8.00 på morgonen sänktes hastigheten till 18 knop för att komma in i Liverpool klockan fyra nästa dag då tidvattnet låg som bäst. Klockan 12.40 på dagen ändrades kursen något för att det skulle gå att komma in till land från en annan vinkel. Fartyget styrdes närmare land och klockan 13.40 gick det att se land. Klockan 14.00 höll passagerarna på att äta klart sin lunch och klockan 14.15 var fartyget endast 10-15 sjömil från platsen "Old Head of Kinsale". Vädret var klart och havet var lugnt. Kapten Turner hörde då plötsligt andre styrman Leslie Morton som ropade:

"There is a torpedo coming, Sir.


Lusitanias började direkt att luta åt styrbord.

Direkt efteråt hördes en explosion på styrbordssida mellan den tredje och fjärde skorstenen. Nästan direkt efteråt hördes en andra explosion vilket man då trodde var en andra torped. Senare har detta bestämts till en inre explosion, men orsaken har aldrig fastställts. Lusitania började genast luta åt styrbord och sjönk på endast 18 minuter, vilket till och med är snabbare än Estonias 30 minuter. Fartyget sjönk med fören först precis som Titanic hade gjort tre år tidigare. Kapten Turner överlevde och han fortsatte att ge order tills att fartyget försvann i djupet. Han simmade i vattnet i flera timmar innan han till slut hittade en livbåt. Turners order om att kvinnor och barn först skulle gå i båtarna lyddes. Många av de överlevande klagade på sättet livbåtarna sjösattes och avsaknaden av ledarskap från fartygets styrmen. Men då ljuset försvann direkt efter explosionen och då fartyget genast började att luta åt styrbord kan man ändå kalla det ett mirakel att så pass många människor överlevde när fartyget sjönk på endast 18 minuter.

Då strömmen gick strax efter explosionerna var radioopertörerna tvungna att skicka nödsignaler med hjälp av batterier. Saknaden av ström gjorde dessutom att det inte gick att stänga de två sista vattentäta dörrarna. Fartygets lutning blev snabbt över 25 % och då var det för sent att räta upp det. Ombord på Lusitania hade passagerarna haft samma känsla av osänkbarhet som hade rått på Titanic. Efter Titanics katastrof hade livbåtslagarna skärpts så nu hade Lusitania 48 livbåtar (mot tidigare 16) (22 träbåtar och 26 hopfällbara). Problemet var att de satt fast i kedjor som var svåra att få loss så därför var det många livbåtar som följde med fartyget ner i djupet och endast 8 av de 22 träbåtarna kom därför ner i vattnet. 1195 människor dog i katastrofen och 764 överlevde. Att fartyget sjönk under den varma perioden av året gjorde att vattnet var någorlunda varmt så att många överlevare kunde simma omkring i flera timmar innan de blev upplockade. Om vädret hade varit dåligt hade katastrofen därför blivit många gånger värre.

Nyheten spred sig snabbt.

Hjältar

I varje större katastrof finns det alltid hjältar. Sjömännen Leslie Morton och Joseph Perry belönades med silver- och bronsmedaljerna för "Gallantry in Saving Life at Sea". Varför de fick medaljerna går att läsa i följande förklaring:

"Den 7 maj 1915 torpederades Lusitania vid the "Old Head of Kinsale" och sjönk. Morton var den första som observerade torpeden och han rapporterade det till kaptenen. När torpeden träffade fartyget trillade Morton omkull, men återhämtade sig snabbt. Han började direkt hjälpa till att fylla och sänka ner livbåtarna. När han hade gjort allt som gick att göra hoppade han överbord. I vattnet lyckades han få tag i en flytande hopfällbar livbåt som han tillsammans med Joseph Parry lyckades fälla upp. I den livbåten plockade de sedan upp 50-60 passagerare. Morton och Parry rodde sedan båten några sjömil till ett fiskeställe där de lämnade sina passagerare. Därefter rodde de tillbaka till katastrofplatsen och räddade 20-30 fler människor.

Ilskan mot tyskarna utnyttjades för att värva soldater.

Det råder inga tvivel om att Lusitanias sänkning var en av första världskrigets enstaka större tragedier. Det politiska genljudet var stort och även om Lusitanias sänkning inte var huvudanledningen till att USA gick med i kriget (det fanns 123 amerikanare ombord) så såg händelsen i alla fall till att USA gick ut med en försäkran om att aldrig gå med på tyskarnas sida.

Vem sänkte Lusitania?

Den tyska ubåten U20 var kommenderad av kapten Schwieger och hade i uppdrag att söka efter och sänka fientliga fartyg. U20 hade redan torpederat och sänkt de tre fartygen: The Earl of Lahthom, the Candidate och the Centurion Ombord på U20 bestämdes det att ubåten inte skulle bege sig till Liverpool som hade planerats. Bränslet höll nämligen på att ta slut och därför begav sig U20 hemåt mot Tyskland istället. Lusitania och U20 möttes mitt i den irländska kanalen. Kapten Schwieger skrev i sin log klockan 13.20:

"Starboard ahead four funnels and two masts
of a steamer with course at right angles"

Så fort Lusitania var inom räckvidd lät U20 skjuta iväg en torped.

Vraket

Lusitania ligger idag på 93 meters djup på styrbords sida. Skrovet är till stora delar förstört och en väldig massa med fiskenät ligger insnörade över vraket efter att fiskare har fastnat med sina nät. Själva vraket har kollapsat och blivit en nästan oigenkännlig hög med vrakdelar. Vraket återupptäcktes redan år 1935. Det var då engelsmannen Jim Jarrat som påstod att Lusitania hade ett hål som tillkommit av en inre explosion. Han menade att hålet antagligen hade tillkommit på grund av sprängämnen som hade fraktats ombord. Samma år rapporterades det att den brittiska flottan hade bombat vraket med sjunkbomber för att förhoppningsvis öppna henne och få upp något från lasten. Detta är antagligen anledningen till vrakets dåliga skick. Därefter besöktes vraket inte igen förrän år 1953. I början av 60-talet började britten John Light plocka upp föremål från vraket. År 1993 besökte Robert Ballard (amerikanen som fann Titanic) vraket och fotograferade det på uppdrag av National Geographic. Ballard kom fram till att den andra explosionen antagligen inte berodde på att en hemlig last ombord på Lusitania hade sprängts utan snarare berodde den på att torpeden hade träffat fartygets kolföråd som då hade exploderat.

Lusitanias vrak.
(Målning © Ken Marschall. Publicerad efter tillstånd.)

Rekommenderad läsning

Lusitania: An Epic Tragedy av Diana Preston.
Lusitaniaexperten Diana Preston har skrivit denna över 500 sidor långa boken om Lusitaniakatastrofen. Den innehåller precis allt om som är värt att veta om Lusitania är mycket rik på bra bilder. Diana har också skrivit andra böcker om Lusitania som du kan söka efter på Bokus genom att klicka här under.
Klicka här - Köp/Läs mer om boken på Bokus.

Rekommenderad film

Lusitania - dokumentären
En mycket välgjord dokumentär om Lusitaniakastrofen och kanske den enda dokumentären om Lusitania du behöver i din samling. Den innehåller både fartygets historia, katatrofen och vraket. Självklart är dokumentären full med intervjuer av överlevande.
Klicka här - Köp/Läs mer om filmen på Discshop.

Hade du hört talas om Lusitania före du läste här?



Se resultat




Vill du diskutera Lusitania så besök Titanic Nordens forum
(se menyn)

  Bildgalleri (26 bilder)

---

- Titanic Nordens källor?, © Copyright, Mikael L
Frågor ställs till,
Gå tillbaka till förstasidan