En överlevares Titanicsamling

Den 16 oktober 2007 gick den näst siste överlevaren från Titanic bort vid 96 års ålder. Barbara West Dainton föddes i Bournemouth, Storbritannien, 11 mars 1911. Barbara gick ombord på Titanic i andra klass tillsammans med sin pappa, mamma och systern Constance Miriam West för att emigrera till Florida. Hon överlevde i livbåt 10 tillsammans med sin mamma och syster. Pappa Edwy skickade med en flaska mjölk till Barbara i livbåten och vinkade sedan farväl till sin familj. Efteråt har familjen påstått att Edwy blev hotad med pistol av besättningen då han tryckte sig fram i folkmassan för att skicka över mjölkflaskan till Barbara. Det var ju kvinnor och barn som skulle räddas först. Vad som därefter hände med Edwy vet vi inte och hans kropp hittades aldrig.

Mamma Ada och barnen återvände till Truro i Storbritannien efter katastrofen där Barbara kom att arbeta som lärare. Ett tag arbetade hon i Spanien, men fick återvända hem då det spanska inbördeskriget bröt ut 1936. 1938 gifte hon sig med en rugbyspelare, men han dog senare i en hjärtattack. 1952 gifte Barbara om sig med William och tog efternamnet Dainton. Ett år senare gick mamma Ada bort 1953 och 1963 gick Barbaras syster Constance bort. William som kallades Dee gick bort 1990. Barbara har därefter levt ett stillsamt liv i Truro. Hon har inte velat diskutera Titanic och levt tillbakadragen från Titanicvärlden. Hon har haft viss kontakt med den brittiska titanicföreningen, men aldrig deltagit i några sammankonster till skillnad från t.ex. överlevaren Millvina Dean.

Ett besök i Titanics salong under min resa.

2004 hade jag själv turen att komma i kontakt med denna intressante överlevare. Jag var då på en Titanicresa i Storbritannien för att bland annat besöka olika utställningar och minnesplatser. När jag bodde på ett Bed and Breakfast i Cornwall ganska nära Truro inträffade en ganska intressant slump som ledde till att jag fick se Barbaras egen Titanicsamling. Vid besöket hade jag ingen anning om att Barbara bodde i närheten och inte heller att de som ägde Bed and Breakfasten var hennes närmsta vänner. Under ett samtal kom ämnet in på mitt intresse för Titanic och då började de så klart berätta om Barbara som de hade känt i 30-40 år. Jag fick höra hela hennes livs historia och dagen efter när jag kom hem låg hela hennes mycket historiskt värdefulla Titanicsamling på bordet. Min värdfamilj hade lånat hem den som en överraskning till mig och Barbara hade glatt gått med på det. Vad jag förstod var jag den första Titanicforskaren som fått denna möjlighet så det kändes verkligen som ett stort ögonblick. Denna Titanicsamlingen visade sig ha ett mycket stort historiskt värde. Den innehåller bland annat ett brev som var stämplat och skickat ombord på Titanic samt flera brev med vittnesmål från Barbaras mamma. Samlingen innehåller dessutom den flaskan med mjölk från Titanic som Barbara fick av sin pappa då hon skulle ner i livbåten. Jag hittade dessutom flera tidningsurklipp och även några insändare som Barbara skrivit till lokaltidningar om hur det var att vara Titanicöverlevare. Hon hade bland annat brevväxlat med andra som överlevt katastrofen.

Brevet från Titanic

Det mest intressanta i samlingen tillsammans med flaskan var ett brev från Barbaras pappa Edwy som var skickat ombord från Titanic under ett stopp i Cherbourg. Här stannade Titanic till för att plocka upp fler passagerare innan resan ut på Atlanten. Barbara hade dessutom två stycken flera sidor långa brev med vittnesmål från katastrofen skrivet av mamma Ada. Jag filmade av alla breven och lovade att inte använda materialet förrän Barbara gått bort. Idag kan den som är intresserad kontakta mig för att få en digital kopia och läsa breven i sin helhet.

Brev skrivet ombord på Titanic 1912.

I brevet från Titanic kan man bland annat läsa (Förenklad omskrivning. Skrivstilen är svårläst.)

"Ombord på Titanic Onsdag kväll kl 20.30

Frukost serveras klockan 9 och lunch vid 13. Klockan 16 får vi te och middag kl 18. Vi lämnar just nu Cherbourg efter en hitills mycket trevlig resa. Jag hoppas att resan fortsätter lika bra tills vi är framme."

Därefter fortsätter han att berätta lite om familjen och tackar för ett brev som han fått från släktingarna eller vännerna som han nu skriver till. Han avslutar brevet med:

"Jag hoppas för Adas skull att resan fortsätter lika lugnt som den börjat och jag tror att chansen är stor. Hitills har vi knappt märkt av att vi (Titanic) överhuvudtaget rör på oss."

Några dagar senare vinkar Edwy adjö till sin familj i livbåten och omkommer i den hemska katastrofen. I ett brev skrivet kort efteråt får vi höra om de hemskheter som Ada och hennes döttrar upplevt:

"Min kära familj.

Nu är det slutet på den första veckan utan min kära "old boy". De hemska upplevelser jag har varit med om har varit tillräckliga för en livstid. Vi var bland de första att lämna fartyget - När jag sa adjö till kära "pappa" var det utan en skugga av rädsla att jag inte skulle få se han igen. Havet var helt lugnt och alla var så lugna."

Brevet till Adas familj efter katastrofen.

"Jag är säker på att han aldrig insåg att det var någon fara när han hängde sin Kodak (kamera) runt nacken och vinkade adjö till oss från fartyget. Det var först när jag såg skeppet sjunka på håll och hörde de hemska skriken från människor som drunknade som jag började känna rädsla... Det var hemskt. Jag fick hålla ut för barnens skull. Barbara ville inte låta någon annan hålla henne. Om det inte varit för barnens skull vet jag inte vad som hade hänt. Vi blev bra omhändertagna ombord på Carpathia... Vi var tacksamma när vi såg land, men mycket besvikna då vi hade hört att fler passagerare hade förts till New York på ett annat fartyg - det stämde inte... Vi fick kläder och fördes till ett boende tillsammans med fem andra kvinnor som förlorat sina män, men jag var den enda mamman bland dem."

Skrivstilen blir här lite svår att läsa, men hon skriver om en kvinna som hade gift sig bara tre månader innan och hon berättar också att Barbara är sjuk.

Därefter kommer ett brev som mer beskriver själva katastrofen i sig. Det verkar vara skrivet till någon hos White Star Line och verkar därmed vara något slags vittnesbörd. Här är skrivstilen mindre och mer svårläst vilket är synd eftersom detta är den mest intressanta delen. En personlig vittnesbörd om hur Titanic sjönk skriven kort efter katastrofen är guld värd. Har du lätt för att läsa gammaldags skrivstil så hjälp mig gärna att tyda brevet. Hon skriver bland annat:

"Jag vakande vid kraschen. Min man undersökte genast vad som hade hänt. Vi fick höra att - "det var ingenting speciellt utan att vi hade (skrapat) mot ett isberg. Gå tillbaka till sängen." Snart kom samma besättningsman tillbaka och ropade att alla skulle upp på däck - "ta på er varma kläder"

Brevet med vittnesmål om hur Titanic sjönk.

Här kommer ett stycke som är svårt att tyda, men hon pratar om tiden när fartyget sjönk och hur hon såg överfulla livbåtar. Hon beskriver också hur hon såg Titanics för försvinna ner under vattnet. Därefter berättar hon att:

"Det var ingen som föreslog att livbåten skulle återvända... de hemska skriken av folk som drunknade var svåra att utstå".

En värdefull autograf

Barbara var i Titanickretsar känd för att hon aldrig velat skriva autografer, men jag hade ju turen att bo med hennes närmaste vänner. Samma dag som jag fick se samlingen hade jag hittat ett exemplar av Walter Lords klassiska bok "A night to remember". Detta exemplar från 1958 fann jag i en secondhandaffär för endast 14 kronor. I mitten av boken fanns det några foton på Titanic som jag rev ut. Ett av dessa skickade jag tillsammans med ett tackbrev genom min värdfamilj till Barbara. Eftersom hon var gammal och nästan blind ville jag inte störa henne genom att fråga om jag fick komma på besök utan nöjde mig med ett brev. Min värfamilj kom senare tillbaka med två signerade foton. De berättade att hon hade signerat det med glädje efter att ha läst mitt brev. Hon hade fått använda sig av en förstoringsapparat då hon skrev eftersom hon nästan var blind.

A Night to remember från 1958 + den signerade bilden från Barbara Dainton.

Nu har jag ännu en autograf från en överlevande i min samling och detta är den enda som personligen har signerats till mig så därför ser jag den som extra värdefull. Visst hade det varit roligare att träffa henne personligen, men att få se hennes värdefulla samling var fantastiskt nog. Angående hennes Titanicsamling så kommer den att gå i arv till något museum för allmän beskådning i framtiden vad jag har förstått och hoppas.

Källor:
Barbara West Daintons brev
Vänner till Barbara
Artikel i The Guardian 14 november 2007