Ogift.

Efter att Sofia hade flyttat till Helsingfors från byn Riistavesi utanför Kuopio år 1905 arbetade hon under tre år på en skola för blinda. Efter det arbetade hon på Missionärshuset en tid och sedan blev hon hushållerska hos handelsmannen K. Koskinen.
  Hon hade ingen möjlighet att utbilda sig, förutom skolan för konfirmationen, men hennes vänner berättade att hon alltid ville lära sig något nytt och ägnade sin fritid åt att läsa.

En av hennes vänner emigrerade till Amerika år 1911. Hon lånade sin vän lite pengar på villkoret att få en biljett skickad till sig, så att även hon kunde resa över. I november fick hon sin biljett men kunde inte bestämma om hon skulle åka eller inte, så resan sköts upp. När hon väl hade bestämt sig för att resa iväg blev avfärden bestämd till april, med Titanic.

Sofia lär ha haft en känsla av en hotande katastrof. Till exempel så drömde hon en natt att hon föll i en brunn med iskallt vatten.

Ombord på Titanic delade hon hytt med Anna Turja, Hedvig Turkula, Helga och Hildur Hirvonen samt Katriina och Maria Jussila.
   Efter kollisionen fick de lugnande besked från stewarder; inget var fel och de kunde stanna kvar i hytten. Men snart kom Helgas bror Eino Lindqvist och sade att de måste klä på sig varmt och gå upp på däck. De såg Maija Panula, som hade tappat bort några av barnen, gråta förtvivlat och undra om de alla skulle dö nu.
   Den lilla gruppen kan ha kommit ifrån varandra i röran, men Sofia och Anna Turja var tillsammans åtminstone till styrbord sida på A-däck, där de skildes åt. Anna tyckte att det var säkrare och varmare att stanna kvar där medan Sofia hellre ville upp till båtdäck. Där uppe var det packat med folk och kanske det var det, samt den förvirring och oordning som rådde, som gjorde att hon aldrig kom i en livbåt.

Ingen i Finland sökte skadestånd efter henne genom myndigheterna där, men däremot fick hennes mor £60 från välgörenhetsfonden i mars 1913.