Nu är det snart 91 år sedan Titanic sjönk. Om något år finns det inte någon människa kvar i livet som har sett eller varit ombord på den riktiga Titanic innan hon sjönk. Därför ställde jag mig själv frågan "Hur många finns det egentligen kvar idag år 2003 som minns det riktiga fartyget?" Av de tre överlevande som fortfarande är i livet är det bara Lillian Asplund som var tillräckligt gammal för att minnas Titanic. Hon var en 6 år gammal svensk emmigrant från Jönköping, men har vägrat att prata om Titanic under hela sitt liv eftersom familjen blev så djupt påverkad av katastrofen. Hon vägrar fortfarande prata om vad som hände idag vid 96 års ålder. När Titanic byggdes i Belfast var flera tusentals arbetare involverade och byggandet tog många månader så där borde finnas i alla fall några stycken kvar idag som minns att ha sett Titanic. En idag hundraårig Belfast-bo var 9 år när Titanic sjösattes så det kan nog finnas några stycken som minns att ha sett henne som barn.

John Parkinson med sin pappas verktyg som han använde
vid byggandet av Titanic. © http://www.ulstertitanic.com.
Publicerad efter tillstånd av James Carlisle.

En av dessa som minns att ha sett Titanic som barn är "Ulster Titanic Society's" ordförande John Parkinson som fyller 96 år om några dagar (född: 1907.01.07). Verktygen som syns på bilden här ovanför användes av Johns pappa som var en av de tusentals arbetarna som byggde Titanic. Verktygen kan idag ses på ett museum i Belfast. John minns tydligt Titanic. Han minns att han ritade av fartyget som liten femåring. Han minns också när han stod och vinkade av henne när hon lämnade Belfast i april 1912. John har själv skrivit en bok som handlar om hans liv och hur han har påverkats av Titanic. Här är ett litet utdrag från den boken:

My father had worked on the ship for nearly three years. Every night
he would come home and tell us how big and luxurious it would be.
Everyone talked about it. I used to see design pictures in the papers
and I drew the ship with it's four funnels pouring out steam. Recently
I went down to the docks again to do an interview when I turned into
Queen's Island I could picture the big gantries housing the Titanic.
As a boy when I looked at it, it seemed to touch the sky and the
length of it - I thought there was no end to it all. My father told
me she would happen when the ship would be launched in a few weeks
time. He said that all the wooden props or staging would be removed
and that because this staging was covered in tallow, making the wood
greasy, when they were removed, the ship, which was on a slant, would
slide into the water. Strange as it may seem. I remember saying to my
Dad. "How can a ship that big stay up in the water?" My Father's
response was instant, "Johnny, that ship will always stay up in the
water...."


Belfast idag med Harland & Wolffvarvet i bakgrunden.
Här syns också platsen där Titanic byggdes. © http://www.ulstertitanic.com
Publicerad efter tillstånd av James Carlisle.

How wrong he was to be. On April 2nd 1912, a few months later, my Dad
Frank, mother Ellen, sister Agnes and brother, Jim boarded a tram to
Greencastle and took up a good vantage point on the Shore Road.
Although the crowds were enormous we got a great view of the ship
moving off. It was unbelievely big - 883 feet long and 92 feet wide.
It weighed 60,000 tons and it could travel at over 20 knots per hour.
She was so big she had to be towed down the lough. Her propellers
couldn't be started till she was in really deep water. Some tug boats
had actually come over from Liverpool to pull her. People sang
"Rule Britannia" and waved handkerchiefs as they shouted their Goodbyes.

Less than a fortnight later news reached of it's tragic fate......
My father couldn't believe it. Later he broke down and cried.

Titanic var verkligen Belfasts stolthet. Så länge hon byggdes var tusentals arbetare sysselsatta med det hårda arbetet. På min gamla gymnasieskola hade jag en klasskamrat vars gammelmorfar hade varit en av dessa arbetare. En av uppgifterna var att slå in nitar. Fartygets alla nitar fick slås in för hand. En person höll niten uppe medan en annan hjälpredare hamrade i den. När man läser hur viktig Titanic var för folket i Belfast förstår man att det inte var så konstigt att hon var saknad även för de personer som inte förlorade någon i katastrofen.

Titanics torrdocka används än idag. Här är den 2002 och 1911.
© http://www.ulstertitanic.com. Publicerad efter tillstånd av James Carlisle

När James Cameron skulle spela in sin Titanicfilm i mitten av 90-talet spårade han upp ett tiotal personer som hade sett Titanic och intervjuade dem för att få fram en så verklig bild av Titanic som möjligt. Överlevaren Eva Hart var en av de som intervjuades. James lät till och med en flicka spela Eva i filmen, men Eva hann aldrig se det färdiga resultatet själv eftersom hon avled kort innan premiären. 5 personer av de som James Cameron intervjuade var i alla fall nyligen fortfarande kvar i livet:

• Mollie Cornforth född 1906
• William McQuitty, född 1905
• Gordon Roberts, född 1906
• Paddy Scott, född 1907
• Hans Williamson, född 1900

(NYTT: William McQuitty har avlidit i början av 2004, Läs mer här)
William McQuitty är också född i Belfast. Som 7-åring såg han Titanic byggas nere vid Harland & Wolff. Han var också med när fartyget sjösattes vilket han berättar om i dokumentären Titanic: End of an Era. Där säger han att det såg ut som att hela världen omkring honom förflyttade sig när han såg det enorma fartyget glida ut i vattnet.

William McQuitty på äldre dagar.

När Walter Lords succébok "En Natt Att Minnas" skulle filmas 1958 var McQuitty producent. Hans egna vittnesskildringar var till stor tillgång och filmen blev en stor succé. Många av Titanicexperterna på Encyclopedia-Titanicas diskussionsforum anser att hans Titanicfilm är bättre än James Camerons. William McQuitty har skrivit en bok om sitt eget liv "A Life to Remember" som bland annat innehåller det han minns av Titanic och om inspelningen av filmen. Intervjuer med honom finns bland annat att se i dokumentärerna: "Titanic End of an Era (1998), Titanic: Secrets Revealed (1998)" och "Beyond Titanic (1998)".

Så sent som för bara några dagar sedan avled Reginald Hoskins (född dec 1901). Han var 2002 den äldsta personen i livet som hade varit ombord på Titanic. 1912 skulle Reg emigrera till USA tillsammans med sin mamma och yngre syster, men krångel med papper räddade förmodligen familjens liv. Emigrationsmyndigheterna ansåg att Reginalds lillasyster inte hade tillräckliga papper så familjen fick lämna Titanic. Reginald Hoskins som var 10 år vid tillfället mindes Titanic tydligt genom hela sitt liv.

Historierna från de som minns Titanic lever idag vidare genom deras barn. Jag har kommit i kontakt med tre söner till överlevare från Titanic. David Haisman (född 1938) vars mamma Edith Haisman (1896-1997) överlevde Titanic berättade för mig i ett brev nyligen om hur det var att växa upp med en mamma som hade överlevt Titanic. David växte upp som yngst av 10 syskon, men familjen pratade inte så mycket om Titanic under deras uppväxt. De såg det mer som en privat familjeangelägenhet, men ibland berättade Edith gonattsagor om Titanic. Jag har också fått brev från två söner till Frank Goldsmith (1902-1982). Franks ena son Frank Goldsmith junior (född 1935) berättar att i mars och april pratade familjen aldrig om Titanic eftersom Franks pappa hade omkommit i katastrofen. När Walter Lords film kom år 1958 tyckte Frank att katastrofen var mycket realistiskt skildrad. Frank Junior berättar också om sin farmor Emily Goldsmith (1880-1955). Han säger att hon år 1955 berättade för honom att hon tydligt hade sett att Titanic bröts i 2 delar innan hon sjönk, men eftersom hon var passagerare i tredje klass var det ingen som trodde på henne. 30 år senare när Titanics vrak blev funnet vrak utbrast Frank: “Hah! Grandma was right!”.

Frank och hans mamma Emily Goldsmith 1912 och Frank 1972.
© Frank Goldsmith Junior.

När Titanics minne bleknar så finns det fortfarande folk kvar som kan minnas hur livet ombord måste ha varit genom hennes identiska systerfartyg Olympic. Hon fraktade passagerare enda till år 1935. Jag har själv kommit i kontakt i kontakt med en äldre herre som skulle resa från USA till Europa hösten 1912. Han skulle ha rest med Titanic, men nu fick han istället resa med Olympic. Han skriver i ett brev till mig: